Min första bästa vän fick jag när jag började ettan på Vidingsjöskolan. Hon hette Petra och var helt bedårande.Liten, blond och jag ville vara precis som hon.
Vi gjorde allt tillsammans, vi gömde oss på loftet i deras lada, gick på scouterna tillsammans, var ihop med samma kille (det var inget konstigt på den tiden. Faktiskt)
Hon bodde ute på landet och fick åka skoltaxi. Ibland åkte jag med henne hem och det var så spännande. Det var som det var på landet. Man fick gå in med skorna på och det var flugfångare i köket. Jag såg min första fästing i trappen upp till hennes rum. Den var enorm och hon visade hur man kunde klämma sönder dom i en barbiesko. Jag glömmer det aldrig. Blandning mellan skräck och beundran över hur modig hon var.
Allt var så annorlunda mot hemma hos mig. Vi klappade kossor och de hade en get som brukade tugga på byxben och tröjärmar. (Den rymde ofta för att jaga pensionärer i Vidingsjöspåret)
Hon hade en lillasyster som heter Sandra som aldrig fick vara med oss och leka. Stackarn. Hon vart förvisad till att klä på katterna kläder och rensa polen från äckliga djur.
Jag och Petra satt väl ihop till fyran eller femman innan vi började glida från varandra. Vi fortsatte gå i samma klass tills hon hoppade av skolan i tvåan på gymnasiet. Hon bor i Stockholm nu, har tre fantastiskt söta barn och det verkar som om livet har vänt den fina sidan till.
I sjuan blev jag bästa kompis med Karolanna.
Hon hette Anna, men nu heter hon sitt fina mellanamn Karolina men jag är klippt hopplös och dum som inte kan vänja med av med hennes första namn så vi har väl kompromissat till Karolanna.
Vi gick i samma klass från ettan till nian men jag tror det var nångång på sommarlovet mellan sexan och sjuan som vi fann varandra på riktigt. Vi gick på Berga och var nog ganska oskyldiga tonåringar. Vi rökte inte och drack inte. Dock var vi inte lika städade på killfronten men det är inget föräldrar märker lika tydligt..vi var dödligt kära i omgångar och vi hittade killar överallt. Åkte på läger och hånglade tills läpparna blev helt fnasiga.
Ibland kan jag verkligen sakna tiden då vi satt uppflugna på övervåningen och chattade med okända killar med signaturen "skogens drottning". Vi visste allt om varandra och sen dess har vi hållit ihop genom åren. Upplevt krossade hjärtan, äventyr, massa fester och flyttar.
Nu bor hon alldeles för långt bort (vi har nog inte bott i samma stad sen vi gick ut gymnasiet, men ändå) och vi ses för sällan. Vi uppdaterar våra liv emellanåt och hon vet alla mina hemlisar.
På gymnasiet träffade jag Malin.
Vi har nog alltid vetat om varandra men våra vägar korsades nog inte förrän på gymnasiet. Vi läste musikprofil- inriktning på våra samhällsprogram och hamnade i samma kör, brevid varandra tror jag. Jag gick i tvåan och hon i ettan.
En dag gick vi tillsammans hem från skolan och det var starten på vår vänskap. Att man kunde ha så mycket gemensamt med nån! Vi sågs mer och mer.
Dagen efter Malins student tog vi tåget till Stockholm för att fara vidare till Irland för 3 veckors äventyr. Vi prövade gränser och bodde i tält. Gick och gick. Fick blåsor på fötterna och skavsår på axlarna. Blev arga och ledsna på varandra. Kom i slutet av vandringen på att det nog berodde på blodsockersvängningar och eftersom vi blev snälla och glada så fort vi åt.
När vi kom hem från Irland med massa nya kompisar i bagaget flyttade vi till Göteborg. En skabbig 4:a i Mölndal blev hem åt oss och en till kompis.
Efter ett år flyttade vi isär. Och gled isär med för den delen. MEN. Hon var den enda kompisen som hälsade på mig i Hålland. En stor, eller snarare, enorm eloge för det!
Vi hittade tillbaka och nu är jag så glad att vi bor i Göteborg båda två. Vi ses inte så ofta som vi vill, men jag vet vart jag har henne och jag vet att jag kan säga vad jag vill utan förbehåll.
Sen har jag fler, men dessa är de som står ut mest, som jag kan säga vad jag vill till. Jag älskar er fina vänner!
Vi gjorde allt tillsammans, vi gömde oss på loftet i deras lada, gick på scouterna tillsammans, var ihop med samma kille (det var inget konstigt på den tiden. Faktiskt)
Hon bodde ute på landet och fick åka skoltaxi. Ibland åkte jag med henne hem och det var så spännande. Det var som det var på landet. Man fick gå in med skorna på och det var flugfångare i köket. Jag såg min första fästing i trappen upp till hennes rum. Den var enorm och hon visade hur man kunde klämma sönder dom i en barbiesko. Jag glömmer det aldrig. Blandning mellan skräck och beundran över hur modig hon var.
Allt var så annorlunda mot hemma hos mig. Vi klappade kossor och de hade en get som brukade tugga på byxben och tröjärmar. (Den rymde ofta för att jaga pensionärer i Vidingsjöspåret)
Hon hade en lillasyster som heter Sandra som aldrig fick vara med oss och leka. Stackarn. Hon vart förvisad till att klä på katterna kläder och rensa polen från äckliga djur.
Jag och Petra satt väl ihop till fyran eller femman innan vi började glida från varandra. Vi fortsatte gå i samma klass tills hon hoppade av skolan i tvåan på gymnasiet. Hon bor i Stockholm nu, har tre fantastiskt söta barn och det verkar som om livet har vänt den fina sidan till.
I sjuan blev jag bästa kompis med Karolanna.
Hon hette Anna, men nu heter hon sitt fina mellanamn Karolina men jag är klippt hopplös och dum som inte kan vänja med av med hennes första namn så vi har väl kompromissat till Karolanna.
Vi gick i samma klass från ettan till nian men jag tror det var nångång på sommarlovet mellan sexan och sjuan som vi fann varandra på riktigt. Vi gick på Berga och var nog ganska oskyldiga tonåringar. Vi rökte inte och drack inte. Dock var vi inte lika städade på killfronten men det är inget föräldrar märker lika tydligt..vi var dödligt kära i omgångar och vi hittade killar överallt. Åkte på läger och hånglade tills läpparna blev helt fnasiga.
Ibland kan jag verkligen sakna tiden då vi satt uppflugna på övervåningen och chattade med okända killar med signaturen "skogens drottning". Vi visste allt om varandra och sen dess har vi hållit ihop genom åren. Upplevt krossade hjärtan, äventyr, massa fester och flyttar.
Nu bor hon alldeles för långt bort (vi har nog inte bott i samma stad sen vi gick ut gymnasiet, men ändå) och vi ses för sällan. Vi uppdaterar våra liv emellanåt och hon vet alla mina hemlisar.
På gymnasiet träffade jag Malin.
Vi har nog alltid vetat om varandra men våra vägar korsades nog inte förrän på gymnasiet. Vi läste musikprofil- inriktning på våra samhällsprogram och hamnade i samma kör, brevid varandra tror jag. Jag gick i tvåan och hon i ettan.
En dag gick vi tillsammans hem från skolan och det var starten på vår vänskap. Att man kunde ha så mycket gemensamt med nån! Vi sågs mer och mer.
Dagen efter Malins student tog vi tåget till Stockholm för att fara vidare till Irland för 3 veckors äventyr. Vi prövade gränser och bodde i tält. Gick och gick. Fick blåsor på fötterna och skavsår på axlarna. Blev arga och ledsna på varandra. Kom i slutet av vandringen på att det nog berodde på blodsockersvängningar och eftersom vi blev snälla och glada så fort vi åt.
När vi kom hem från Irland med massa nya kompisar i bagaget flyttade vi till Göteborg. En skabbig 4:a i Mölndal blev hem åt oss och en till kompis.
Efter ett år flyttade vi isär. Och gled isär med för den delen. MEN. Hon var den enda kompisen som hälsade på mig i Hålland. En stor, eller snarare, enorm eloge för det!
Vi hittade tillbaka och nu är jag så glad att vi bor i Göteborg båda två. Vi ses inte så ofta som vi vill, men jag vet vart jag har henne och jag vet att jag kan säga vad jag vill utan förbehåll.
Sen har jag fler, men dessa är de som står ut mest, som jag kan säga vad jag vill till. Jag älskar er fina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar