söndag 16 januari 2011

2. Min första kärlek.

Han hette Anders, jag var 12 - han 15.
Skulle börja sjuan till hösten, dethär var på sommarlovet innan dess. När man levde i detdär mellanlandet, och det kändes som att det var precis innan livet skulle börja.
Han gick nästan i nian och var cool.
Mellan tält, gulnande gräs och eldstäder spirade kärleken och jag trodde jag skulle spricka.
Jag skulle dö, verkligen om han inte tittade på mig. Hade inget större hopp om det,jag var så vanlig och pojkflickig och han kände min brorsa. Varför skulle han ens se åt mitt håll?
Det var en kväll i mitten av veckan - det var mörkt och vi skulle gå något jäkla nattspår. Jag var livrädd för mörkret men skulle inget visa. En av mina bästa vänner och jag skulle promt med, trots att vi var yngst.
Vi gick och gick och gick. Det började regna. Vi visste inte vart vi var. Åska, blixtar. En snitslad bana som plötsligt tog slut vid ett övergivet hus med en trasig gungställning. Vilse.
Ihopknipna ögon och regn innanför jackan. Då kom det. En varm hand som tog runt en kall. En arm runt en axel.
Jag trodde jag skulle dö. Varenda muskel spändes och hela kroppen blev varm. Jag är så kär att jag snart spricker, kommer jag ihåg att jag tänkte. Är det möjligt att explodera av kärlek?
Vi kom hem tillslut, en kram, en puss på pannan. Så oskyldigt men ändå låg jag sömnlös.
Under de sista ljusa nätterna som aldrig tog slut höll vi handen och pussades nån gång när ingen såg. Hemligt.
Sen for vi hem. " Vi ses" sa han.
Min familj åkte på semester och jag minns att jag tyckte mina föräldrar var elakast i världen som släpade med mig till Stockholm när jag inte visste hur det skulle gå för mig och Anders. Mitt liv höll på att gå i bitar.
Jag skrev långa tårfyllda sidor om honom i min dagbok. Skickade kort till honom.
Fick aldrig något svar.
När vi började sjuan gick han i nian. Förbjuden mark.
Vi skrev meddelanden på hans skåp och var livrädda att bli påkomna.
Det blev inget mer än dedär varma sommardagarna. Sist jag hörde något om honom hade han flyttat till Uppsala och var vegitarian.
Men han är ett himla fint minne.

2 kommentarer:

Valle sa...

Var det då det var klotblixtrar utan åska och Linus skrämde vettet ur oss? Eller det kanske var flera år senare?

en fis i rymden sa...

Nej just jäklar, det var ingen åska!! Det hade jag glömt!
Jag fick fudnera rätt läng för att komma på att det var Anders som var första kärleken också.
Kommer inte ihåg va Linus gjorde dock...
Men visst var vandringen fin på nåt nostalgiskt sätt?