8. Ett ögonblick.

Har funderat länge och väl på ett ögonblick värt att dela med mig av.
Dethär ögonblicket utspelade sig i Norge, vid en sjö och runt en eld.
Det var maj och sådär varmt på dagarna som det kan vara, man har linne och shorts. På kvällen kryper temperaturen ner och man har stickade tröjor och mössa på sig.
Vi har åkt till Eikersdal med folkhögskoleklassen. På dagen har vi bestigit berg och åkt skidor och snowboard ner i slaskig snö, ner för fjällsluttningen och in bland björkarna. Ner i en bäck. Slabbiga skor, brända näsor och nackar men vansinnigt lyckliga.
På kvällen lagar jag och Johanna mat i foliepaket på glöden och det sitter kanske 10 personer runt oss och pratar och skrattar. Nån nynnar på en sång. Jag har en arm om min axel, ett lår tätt emot mitt.
Det slår mig, "jag kommer aldrig bli lyckligare än såhär". Både sorgligt och härligt.
Den glädjen som fanns i mitt bröst då går liksom inte att beskriva. Så fina vänner, så mycket kärlek. Så vackert livet kan vara.

Jag antar att jag kommer toppa dendär känslan nångång. Men det har inte hänt än, jag känner lycka av annat slag nu. Men just dendär jag-älskar-hela-världen-känslan är ovanlig.
Jag saknar känslan men den är väl inkapslad och man kan ta fram den när det är mörkt och kallt ute eller om man känner sig ledsen.
Det sorgliga är att alla de jag älskade så mycket bor över hela Sverige och vi ses inte längre. Bara några få som ses ibland. Många är gifta nu, andra har barn.
Det är konstigt. Men kanske inte, det är trots allt 6 år sen detdär ögonblicket var.
Men det känns som igår.