onsdag 31 augusti 2011

Marstrand

Här har jag varit de två sista dagarna, så himla fint!
Vi var på utbildningsdagar med jobbet. Eller tja. Vi lärde oss lite och drack hemskt mycket öl.
På onsdagen när programmet var slut tog vi en promenad i solen, runt hela ön. Jag, Arvid och Christine snurrade vi bort oss i skogen som ingen visste fanns. Vi halkade runt på klippor och hittade svamp men fick framförallt en väldigt tjusig utsikt.


På kvällen var det fest. Och då menar jag fest-fest. Folk som inte kommer ut så ofta om man säger så.
Alla över fyrtio gick bananas. (iofs under fyrtio också, men vi gills inte)
Pinsamt men roligt att skratta åt.
Föreläsningar och diskussioner om framtiden idag innan hemfärd och meltdown i soffan.

Sen, hör och häpna, tröttnade jag, bokade in mig på första yogapasset på ungefär hundra år.
Så nu sitter jag här, lite piggare, lite mer utstrechad och framförallt mycket nöjdare.
Det var riktigt skönt, jag tror det är nåt man kanske ska börja med på riktigt? Som ett mellanpass typ.

Snart väntar te och macka men först ska fötterna få ett ordentligt fotbad! Såg liksom att alla andra hade mycket fräschare fötter än mig, bara att gå hem och skämmas.

söndag 28 augusti 2011

Blocket- hets

Jag har gått bananas på en ny hallbyrå. Denna närmare bestämt.
Och imorse såg jag den på blocket för halva priset men när jag väl kom till skott var den redan såld. Jäkla typiskt.
Men det är bara att leta vidare. För en dag ska den stå i vår hall, kanske efter resan men ändå. Och så ska det stå en stor och rund lampa med vit skärm och silvrig fot på den.Och kanske en lång smal spegel över.
Det hade ju inte gjort nåt om det stog där imorronbitti när jag vaknar.











Världens bästa frukost.

Dethär kan nog vara universums godaste och lättaste frukost.

American pancaces!
Man tager
3 ägg och blandar det med 2 dl fil. Sen smälter man lite smör och blandar i.
Efter det pytsar man i ungefär 2  dl mjöl
1 tsk bakpulver,1 tsk socker och lite salt.
Vips var det klart!








Besseggen

Vi tog en vilodag efter bestigningen av Galdhöpiggen och gick på platt- tur i en väldigt tjusig dalgång. Där fanns det bäckar att hoppa över och blåbär att äta. Bra vila för kroppen och träningsvärken.






Sen mötte vi upp Erik och åkte till Gjendesheim för att gå uppför Besseggen. Kanske inte så klokt med redan onda fötter och ben men varför inte liksom?
Man ska väl känna att man lever?
Vi tog iallafall båten mot landstigningstället och började gå igen.




Vi tackade solen igen (kors i taket alltså, det regnade ju ungefär varje dag annars) när vi gick upp, kan inte vara kul att gå i regn. Lera och sten är halvkul kombination.
Inte riktigt lika brant uppför denna gång men fördelen med uppför är ju att man får en chock varje gång man vänder sig om och ser hur fint allting är.




Sen fick man en chock för allting blev så satans brant.


  Här är nog det vackraste stället på hela leden. Om man vänder sig om en bit upp i det brantaste partiet får man tjusigaste utsikten i världen. En glaciärsjö och en smältvattensjö med typ 1000 meters höjdskillnad. Gah, va fint det är!!!




Överallt är det många branta stup att passa sig för. Man kan nog tro att det försvinner en och annan turist/får när det är dimmigt.


Efter 7 timmar var vi klara med vandringen, sa hejdå till Erik som skulle åka hem, tog en snabbdusch och en välförtjänt middag innan vi åkte söderut.



I södern kunde man fixa skattekort för att få sin norge- lön, titta på Drammerns alla broar och sova gott på plattare gräsmattor.

Efter hemkomst har det vankats öl, födelsedagsfester och hamburgare.
Imorgon börjar jobbet igen och det känns avlägset som tusan.
Men en tröstande tanke är att det bara är 4 veckors jobb och att det kommer gå snabbt som tusan.

Bestigningen av Galdöpiggen

När vi hade varit klart i Sälen tog vi ju hösten med oss och for västerut mot Jotunheimen. En plats som inte alls ligger speciellt långt bort egentligen, men det känns som om man kommer till ett annat liv.
Det ligger mitt i Norge och har utsikt över höga berg, djupa dalar och tusentals vattenfall.

Vi bestämde oss för att åka till en fjällstation som heter Spiterstulen. För att komma dit åker man på vägar som blir mindre och mindre. Tillslut far man uppför små grusvägar och kryssar mellan kossorna i två mil.



Eftersom vi inte är gjorda av pengar slog vi upp mitt förstaklassiga Hillebergtält på den plattaste och antagligen lerigaste plätten. Uppackning, matlagning och bums isäng med klockan ställd på tidig morgonstund.
Såhär ser paviljongen och Spietestulen ut:



Morgonen därpå vaknade vi och försökte peppa igång för topptur. Det gick trögt och var kallt men tillslut kom vi ändå iväg, lite sena men mätta och rätt nöjda över att solen äntligen tittat fram.
(Jag och pappa försökte ju gå upp här för 2008 men gick vilse där leden var översnöad, höll på att traska rakt utför ett stup innan vi fastnade i dimma och snö och tillslut fick ge upp.)
På vägen finns massa fina grejer att titta på och jag förbannar migsjälv varje gång över att jag aldrig kommer ihåg nåt jag läser. (Eller att jag tänkte på viktigare grejer när vi pluggade flora på folkhögskolan. Typ killar.)



Men att dethär är får, det visste jag ju förstås. Säkert världens lyckligaste får också.



En liten stund efter fåren blev den leriga leden utbytt mot stenar. Stenar som aldrig ville ta slut. Uppför,uppför, uppför. Som en oändlig stentrappa, fastän otroligt mycket mindre trevligt.
Men det är som bara att bita ihop eller gå ner.
Vi träffade ett par tyskar dagen innan som sa att "det var en hemsk tur att man inte visste var man skulle innan det var för sent." Jag kan inte annat än att hålla med. Det är som inte bara en topp man ska uppför. När man väl är uppe på en ska man ner igen en bit och sen uppför nästa. Hepp, hepp. Le och se glad ut.


Tillslut kom vi iallafall upp till den riktiga toppen. Med pulsen bultandes i öronen, darriga lår och kippandes efter luft med lungor som en KOL patient. Men vi kom upp. Firade segern tillsammans med två ryssar med knackig engelska.




Efter en snabb lunchmacka bar det av neråt. Och det visade sig vara minst lika jobbigt, om inte värre än att gå uppför. Nedstigningen orsakade ännu mer darrande ben och väldiga skoskav. Och vissa dog lite på vägen.



Efter döendet blåste ovädret in med snö och regn. Trots vattentät kamera tog jag inga kort, jag glömde bort det i hetsen över att inte bryta benen på slippriga stenar.
Trots ungefär trehundra pauser var vi helt slut när vi väl var nere, de beprövade och extra-impregnerade regnkläderna hade läckte som såll och vissa skoskav blödde. Så äntligen: tältet! Bara ett litet problem. Medan vi hade varit borta hade det ju regnat lite i dalen och den fina leriga platsen som vi bodde på hade förvandlats som en lerig sjö.
Med darrande underläpp undrade jag i mitt stilla sinne vad tusan vi gjorde där.
Dock blev räddningen ett rabbaterat rum inomhus och en öl på kvällen. Tänk vad fint det är när sånt finns inom räckhåll.



 Och jag hade glömt hur stolt man blir när man åstadkommer saker man inte riktigt tror sig kunna genomföra. Ungefär som att gå uppför nordens högsta fjäll. Hurra!
Mer sådant i vardagen!

lördag 27 augusti 2011

Första semesterveckan

Efter Way out West for vi på Sverigeturné.
Första stoppet var i Jönköping där vi hälsade på Frida, Tobbe och Elias.
Vidare till Linköping för tusen träffar på få minuter.  Vi han också med Sara i Stockholm efter visumansöknigarna till Indien. Ingen mer än Elias fasnade på kort.


När vi var färdiga i Stockholm och gått husesyn hos Sara for vi vidare till Falun där vi nattbadade i en liten sjö tillsammans med Sofia innan vi slocknade i deras lada.



När vi ändå var i Dalarna tog vi en sväng förbi mormor för kaffe och bulle innan vi äntligen kom fram till denhär tjejen! Hon och hennes fina kille Markus tog med oss på en mountainbiketur i skogen.


Det var himla fint där och när man pausade/trillade kunde man äta blåbär.



I Sälen kan man övningsvandra in nya kängor när Emma och Markus jobbade.



Och när de var hemma hade vi kräftskiva. Det var så himla fint! Det är bara väldigt sorgligt att de bor så långt bort.


Precis innan vi skulle åka vidare till Norge försvann sommaren helt och hösten kom. Men den är hiskeligt fin den med.

Way out west




Jag har ju haft semester i 2 veckor nu, den finaste i mannaminne.
Den inleddes på Way out West tillsammans med tusentals andra glada personer.
Såhär såg vi ut påväg in för att se Fleetfoxes som by the way var sinnesjukt bra.



Anna tyckte det var för lång kö till ölen och promotade att vi skulle köpa många på en gång.




Mycket folk, solsken och sinnesjuk stämning.



Sen vart det kväll, Robyn spelade. Och Prince (som jag först inte trodde jag gillade, men tji fick jag. Han var vansinnigt bra!) Jag vart iallafall lite dimmig och glömde bort att fota.

På lördagen såg jag ut såhär. Min favoritklännig by all times. Det är hålet som gör det.


Anna försov sig men jag mötte upp Malin för lite rosé innan Säkert skulle spela.



Väl inne så mötte jag upp Robert för dans och kanske mitt livs mest rörande konsert. Hon är så fin dendär Annika. Om nån har missat henne så måste ni lyssna! Här får ni lite av första låten.  Det blev bara bättre och bättre.


video

 Här är Robert




Sen blev det kväll igen och lite suddigt.
Men festival alltså, det är nog den bästa starten man kan få på sin semester. Nånsin.



fredag 12 augusti 2011

Kläd- kris

Jag har en kris. Inget i garderoben är anpassat för konsert när det är såhär knepigt väder.
Alltså det är ju varmt men det var 10 grader inatt så det känns som om det kommer bli vansinnigt kallt inatt igen.
Om man dricker tillräckligt mycket öl, kan man ha shorts då?
Om jag tar med jackan? Herregud.

Livet är svårt att leva och jag har snart avslutat den första ölen.
Anna (aka snabbaste tjejen i världen) väntar, förhoppningsvis men inte troligtvis, snart på mig i linné med en flaska rosé och ett strålande humör.

Jag hade kunnat döda (nästan) för att hitta mina bästa och bortappade chinos. Som jag älskade dom.
De hade vart perfekta nu. Dålig bild på brallan, men ändå:


Hur kan ett par brallor bara fösvinna. Med skärp och allt.
Har nån sett dom måste den ge sig till känna nu. Helst inom 5 minuter.
För sen ska jag se fleetfoxes, robyn, prince och massa andra grymma artister. Yay!

Kameraköp.



För att fira min semester köpte jag denhär lilla skönheten. Man kan tappa den i backen och bada med den utan att den går sönder. Till och med ner till 12 meters djup kan man ta sig utan att den går sönder. Alltså, det är ungefär det bästa som har hänt på länge. (Kanske inte för bankkontot men för min nervositet när jag hanterar dyra och ömtåliga saker)



Jag ska ta med den till Way out West ikväll. Och sen ska jag ta med den genom Sveriges inland och upp på Norges högsta fjäll. Förhoppningsvis kommer den finnas med på toppen (sist jag försökte gå upp på dendär jäkla toppen fastnade vi i en snöstorm och fick vända)
Har förresten köpt ett par nya pjucks som jag tänkte skulle bära mig upp för bergen i Nepal. Måste ju testgå dom. Och inget kan ju vara bättre än kullarna i Norge.

Nu ska jag tvätta klart, dammsuga och sen dra ner på stan innan två-dagars-kalaset drar igång!

SEMESTER

Idag är det första dagen på semestern och efter en veckas regn är dethär mer än efterlängtat:


fredag 12.08.2011
TidVarselTemp.NedbørVind
kl 9–1215°0 mmLett bris, 5 m/s fra øst-nordøstLett bris, 5 m/s fra øst-nordøst
kl 12–1819°0 mmLett bris, 5 m/s fra nordøstLett bris, 5 m/s fra nordøst
kl 18–2421°0 mmLett bris, 4 m/s fra nordøst

måndag 8 augusti 2011

Dethär med träning

Alltså, jag har ju lite ångest över dethär med träning. Jag tränar ju. Tycker jag ju.
Och sen när jag räknar efter är det en gång förra veckan, inget veckan innan och 3 gånger veckan innan dess. Det kan ju inte vara bra.
Jag ska traska upp till 5000 meters höjd om två månader och jag såsar ihop totalt. Äter sämre och sämre, rör mig (tydligen) mindre. Ursäktar mig med att det är varmt och jag är trött efter jobbet och mitt huvud fylls bara av "bada,bada,bada" när temperaturen går över 22.
I ren ångest gav jag mig ut på en löprunda nyss. Det var jobbigt som fan. Man kan ju tro att man skulle ha bättre kondition om man cyklar typ 1,5 mil varje dag. Tydligen inte.
Från och med nu måste det bli bättre. Bestämde nyss att jag skulle göra upp ett tränings schema.
Sen kom jag på att vi har semester i två veckor och detdär med träning kommer bli lika med noll.
Fast iofs. Våra semestrar brukar ju inte bestå av att äta tårta och ligga helt still. Bara delvis.
Vi ska ju faktiskt gå uppför och nerför nordens högsta berg och cykla lite mountainbike och så.
(SER NI!!! Nu trodde jag igen att jag är mer aktiv än jag är, den största delen av resan kommer vi ju åka bil. Doh!)
Jag blir inte klok på migsjälv. Önskar att nån kunde ge mig en personlig tränare som kunde skälla på mig emellanåt så jag inte vågade annat än att prioritera träning.
Men vi sparar pengar så jag har inte råd och det är vansinnigt tråkigt.

Nu ska jag torka håret och trösta mig med dethär innan jag cyklar till jobbet.

Sjöjungfrun


När jag blir stor ska jag bo i ett hus nära havet och jag ska ligga på en klippa och äta jordgubbar och ta salta dopp dagarna i ända.
För bada bör man, annars dör man.

Lördagskväll


I lördags övertalade Karolanna mig om att det skulle sluta regna och bli fint väder.
Så rätt hon hade. Trots en inledande opepp åkte hon och handlade grillgrejer och vi for ut till havet.
Väl där var det ju hur fint som helt. Varmt i vattnet och solvarma klippor.
Lenny lät oss sköta grillen och bjuckade på öl.
Kan det liksom bli en bättre avslutning på en sjukt jobbig arbetsdag? (Jag har jobbat tredje helgen i rad)
Mätt och nöjd kom jag hem med en liten ljungkvist och salt i håret.
Plus att vi såg en säl!

Väldigt fin kväll.

tisdag 2 augusti 2011

Bridesmaids

Var på Bridesmaids igår. Fantastiskt rolig fílm, jag skrattar fortfarande!
Se den!