När vi hade varit klart i Sälen tog vi ju hösten med oss och for västerut mot Jotunheimen. En plats som inte alls ligger speciellt långt bort egentligen, men det känns som om man kommer till ett annat liv.
Det ligger mitt i Norge och har utsikt över höga berg, djupa dalar och tusentals vattenfall.
Vi bestämde oss för att åka till en fjällstation som heter Spiterstulen. För att komma dit åker man på vägar som blir mindre och mindre. Tillslut far man uppför små grusvägar och kryssar mellan kossorna i två mil.
Eftersom vi inte är gjorda av pengar slog vi upp mitt förstaklassiga Hillebergtält på den plattaste och antagligen lerigaste plätten. Uppackning, matlagning och bums isäng med klockan ställd på tidig morgonstund.
Såhär ser paviljongen och Spietestulen ut:
Morgonen därpå vaknade vi och försökte peppa igång för topptur. Det gick trögt och var kallt men tillslut kom vi ändå iväg, lite sena men mätta och rätt nöjda över att solen äntligen tittat fram.
(Jag och pappa försökte ju gå upp här för 2008 men gick vilse där leden var översnöad, höll på att traska rakt utför ett stup innan vi fastnade i dimma och snö och tillslut fick ge upp.)
På vägen finns massa fina grejer att titta på och jag förbannar migsjälv varje gång över att jag aldrig kommer ihåg nåt jag läser. (Eller att jag tänkte på viktigare grejer när vi pluggade flora på folkhögskolan. Typ killar.)
Men att dethär är får, det visste jag ju förstås. Säkert världens lyckligaste får också.
En liten stund efter fåren blev den leriga leden utbytt mot stenar. Stenar som aldrig ville ta slut. Uppför,uppför, uppför. Som en oändlig stentrappa, fastän otroligt mycket mindre trevligt.
Men det är som bara att bita ihop eller gå ner.
Vi träffade ett par tyskar dagen innan som sa att "det var en hemsk tur att man inte visste var man skulle innan det var för sent." Jag kan inte annat än att hålla med. Det är som inte bara en topp man ska uppför. När man väl är uppe på en ska man ner igen en bit och sen uppför nästa. Hepp, hepp. Le och se glad ut.
Vi träffade ett par tyskar dagen innan som sa att "det var en hemsk tur att man inte visste var man skulle innan det var för sent." Jag kan inte annat än att hålla med. Det är som inte bara en topp man ska uppför. När man väl är uppe på en ska man ner igen en bit och sen uppför nästa. Hepp, hepp. Le och se glad ut.
Tillslut kom vi iallafall upp till den riktiga toppen. Med pulsen bultandes i öronen, darriga lår och kippandes efter luft med lungor som en KOL patient. Men vi kom upp. Firade segern tillsammans med två ryssar med knackig engelska.
Efter en snabb lunchmacka bar det av neråt. Och det visade sig vara minst lika jobbigt, om inte värre än att gå uppför. Nedstigningen orsakade ännu mer darrande ben och väldiga skoskav. Och vissa dog lite på vägen.
Efter döendet blåste ovädret in med snö och regn. Trots vattentät kamera tog jag inga kort, jag glömde bort det i hetsen över att inte bryta benen på slippriga stenar.
Trots ungefär trehundra pauser var vi helt slut när vi väl var nere, de beprövade och extra-impregnerade regnkläderna hade läckte som såll och vissa skoskav blödde. Så äntligen: tältet! Bara ett litet problem. Medan vi hade varit borta hade det ju regnat lite i dalen och den fina leriga platsen som vi bodde på hade förvandlats som en lerig sjö.
Med darrande underläpp undrade jag i mitt stilla sinne vad tusan vi gjorde där.
Dock blev räddningen ett rabbaterat rum inomhus och en öl på kvällen. Tänk vad fint det är när sånt finns inom räckhåll.
Mer sådant i vardagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar