Att ha haft vinter för ett par dagar

Nu är vi hemma i Götet igen efter dagarna i Sälen.  De sprang liksom förbi och kändes i vanlig ordning alldeles för korta.
Men det var verkligen helt fantastiskt att få barnvakt varje dag och mat på bordet utan att behöva anstränga sig ett dugg.
Som en semester från mammaledigheten. Och svärföräldrarna fick obegränsad gos-tid. Det var dom rätt nöjda med de också.

Och Iris lärde sig att vakna utan att skrika. Plötsligt en morgon låg hon bara där och plirade helt nöjd.
Väldigt bra tycker jag.

Vi kom ju inte iväg som man gjorde förr. Nu tar allt så mycket längre tid och backen var ju inte precis nyputsad, men vad gör det? Sålänge man kan åka så spelar det mindre roll.
Vi bodde ju mitt i backen så det var bara att glida ut vid halv elva snåret och ta liften bort till stora systemet.
Snö var det gott om. Och folk var det inte lika gott om = winwin.

Här är jag i mina lite för stora googles och min nötta hjälm.

Till barnens stora lycka var det jag som trillade mest, även om jag inte åker lika aggro som förr. 

Hade vart snopet att komma hem med ett gipsat knä eller nåt.

Och här är min fina kille.

Efter lunch med tillhörande amningspaus gav vi oss ut igen fram tills det mörknade.

Då åkte vi hem, åt mat, spelade spel och läste bok. Somliga bastade och andra gullade med Iris ( som hade the time of her life med all den uppmärksamheten hon fick...)

Sista dagen åkte vi i backen på förmiddagen och i längdskidspåret på eftermiddagen.
Mycket, mycket roligare än vad jag mindes det. Och jag var mycket bättre än sist. Undrar vad det beror på? Får man bättre balans med åldern?

Det var iallafall galet jobbigt, jag hade redan träningsvärk sedan snowboardåkandet och nu var det ytterligare massa konstiga muskler man använde. 

Fast om man tänker på att jag för typ tre månader nästan satt fast i soffan med en kolossal mage så är jag väldigt nöjd med min prestation. 

Det är bara det att huvudet orkar mer än kroppen.

Vi åkte nog 6 kilometer i spåren och sen uppför skidbacken och lite obligatorisk lössnöåkning i skogen bakom stugan. 

Hur kul som helst till kidsens glädje och svärföräldrarnas förskräckelse.

Sista kvällen fick grabbarna i huset för sig att de skulle åka icekart. Jag följde med och tog kort, det såg helt livsfarligt ut och jag som inte tycker om gokart i vanliga fall var mer än nöjd med att slippa.
Men de hade jordens kanske största leenden så det var roligt att titta på också.

Sen kom det oundvikliga att jobbet och vardagen kallade och vi fick packa ihop allt. Inklusive Iris.

Snippsnappsnut, så var fjällsemestern slut.