torsdag 2 januari 2014

Årskrönika 2013 del 1

Här kommer den traditionsenliga årskrönikan. Tidigare kan man läsa om vad jag hade för mig här för 2009, här och här för 2010, här för 2011,  härhär och här för 2012.
Delar upp det med förhoppning om att Iris sover länge nog för att hinna en bit iallafall.
Här kommer januari till maj:


JANUARI

15 januari hade jag, Daniel och Uffe packat våra kappsäckar för att åka till Sydamerika. Där skulle vi tillbringa lite mer än tre veckor i sol och regn. Himla fin resa som började i Ecuador och Quito efter 32 timmars resande.
Där inledde vi första dagen med att ta El Teleferico upp på  4200 meters höjd och så vi fick känna på höjdsjuka lite snabbt och lätt. Den försvann såklart när vi kom ner på lägre mark men det var en fin försmak på vad som skulle komma ett par veckor senare.




Vi var tvungna att hoppa såklart. Efter varje hopp fick man pausa och flåsa lite. Det tog ett tag och med tanke på hur många kort vi fick ta var så är det ett under att vi ens kunde hoppa i slutet...
Staden nedanför berget är iallafall Quito. En sjukt trevlig stad med riktigt gott klimat. När vi var där var det som svensk sommar ungefär fast med fjäll-luft. 


Efter ett par dagar tog vi bussen till Amazonas. Där möttes vi av en kakofoni av ljud från gräshoppor, skalbaggar, fåglar och gud vet vad. Vi sov en natt i en liten, liten by och jag trodde på riktigt att det inte skulle gå att andas för luften var så blöt. Vi badade i floden och drack iskall öl på trappan till djungeln innan vi gick och la oss med takfläktarna på max. 
När morgonen grydde regnade det som aldrig förr. 
Mucho llueve sa den lilla indianen som körde vår flodbåt. Si Señor fick vi hålla med.
Daniel satt längst fram i båten och han tömde stövlarna på vatten två gånger innan vi kom fram till den faktiskt himla fina djungel-lodgen som vi bodde på.
Jag och Uffe satt bättre till i båten och blev mest blöta om benen.


Sen gick vi på djungelpromenader och tittade på massa kryp och konstiga växter. Här är ett vandrande träd med skitvassa piggar på. Det kunde "gå" flera meter i jakt på solljus. Så jäkla fränt.


Amazonas var fint men ganska myggigt. Jag hade vätskande sår över hela benen efter ett besök hos en indianfamilj som odlade kaffe och choklad. Det var där våran guide flätade ett hårband av vass och målade mig i ansiktet som en "drottning av djungeln". Han knäckte nån slags frukt och penslade på saften i ansiktet på mig. Knallorange färg. Han fnissade och sa muy permanento. Ja. Det hade han ju rätt i. Det tog många fåfänga försök att tvätta bort det innan jag åtminstone hade smetat ut det till ett jämnt täcke som gjorde att det såg ut som jag hade gulsot. Kul. 
Vi byggde också flottar, simmade i strömmarna i floden och passade oss för att bli ätna av pirayor. Och så vaskade vi och hittade guld!

Mellan utflykterna och maten tog vi igen oss i hängmattorna. 
Maten var kanske inte så himla god alltid. Men all heder åt indianernas fantasi iallafall, de kunde göra nästan vad som helst av banan: chips, pommes, soppa, kakor, bröd och annat halvgott.



Efter djungeln tog vi bussen hem till Quito för vidare flygtur ut till Galapagos. Där hälsade vi på sköldpaddor.



Och dök med sjölejon och rockor.


Och snorklade med sköldpaddor. Jag var sjösjuk till tusen men det var det värt.
Det var himla trevligt och varmt. Vi bodde på ett hotell med pool så vi åkte runt med båt på dagarna och tittade på olika djur, badade i havet och åt god mat och badade i poolen på kvällarna. 
I övrigt hade jag och Daniel ett lyxrum med tre (!) dubbelsängar, ac och dusch på rummet så vi ville knappt åka därifrån.


Sista dagen tillbringades på 16 meters djup med tuber innan det var dags att ta oss vidare till Peru.
Där landade vi i Cusco efter tre mellanlandningar och blev genast höjdsjuka. Eller Daniel klarade sig fint, det var jag och Uffe som blev dåliga trots ihärdigt tuggande av kokablad.
Plus att jag hade dragit på mig en riktigt tråkig förkylning och världens problem med örat (kanske hade med att göra att vi dök och flög lite väl tätt inpå varann?) så det var ingen vidare uppladdning för inkaleden. Men vi hade ett par dagars acklimatisering så vi var lite piggare när vi väl gav oss av på skumpiga vägar upp i bergen.



Vi bodde i tält och bajade i skjul med hål i golvet. Jag trodde jag hade blivit ormbiten när mitt ben svullnade upp och jag fick svårt att andas och hostade tills jag nästan kräktes. Men det var nog bara en kombination av nån jävla myggallergi, lunginflammation och höjden. Vår indianguide Diego lagade nån dricka som lugnande hostan och tillsammans med antibiotika, febernedsättande och salvkompresser tog jag mig ändå framåt ivrigt påhejad av Uffe och Daniel plus våra glada följeslagare Rita och Allison.


Här är vi stolta och trötta över att ha klarat inkaledens högsta pass "Dead Womans Pass"


Och här är vi allihopa stolta och starka!

Tillslut kom vi fram till staden ovan molnen. Machu Pichu. Efter 4 dagars vandring var vi där. Bra jobbat! Vi firade med Inkacola och bad i varma källor innan vi sa hejdå till Rita och Allison och tog tåget tillbaka till Cusco för flyg hem till Sverige (visserligen via Venezuela men där gjorde vi inte annat än att bli blåsta på pengar så det skiter jag i att räkna med till den annars himla fina resan)


FEBRUARI

Februari var lugnt och vi jobbade som tusan för att tjäna nya stålars till nästa resa.
Det snöade och smälte och snöade igen. Jag var i vanlig ordning arg på de som sköter plockningen och saltningen av denhär stan.

Daniel fyllde år och fick en hotellfrukost och heldag på stan. Jag var glad.



Sen ölade jag mycket med denhär fina tösabiten.



Och så tillverkades Iris (fast det visste vi ju inte då)


MARS

Mars kom med hopp om vår, även om det gick lite för sakta för min otåliga själ.
Jag köpte en skinnjacka och frös varje dag bara för att få använda den.


Jag lindyhoppade mer än någonsin och tränade på. Var sjukt vältränad om man jämför med hur det är nu.
Började känna mig lite konstig och pinkade på en sticka som gav två streck. Jaha - där ser man! En ny resa var påbörjad, dock en annorlunda mot de vi brukade göra.

Solen kom tillbaks i slutet på mars och jag och Daniel planerade för en resa till Polen.


APRIL

I april kvalade Daniel ut sin födelsedagspresent som var en resa till Warszawa. Där sken solen lite mer än i sverige och man kunde gå utan jacka.
Vi bodde på ett 5-stjärnigt hotell som hade en pool på 43:e våningen och en restaurang som hade en stjärna i Guide Michelin. Himla flott.
Vad som inte är så flott är att jag inte hittar bilderna i datorn/ telefonen så ni får hushålla med två skärmdumpar från instagram. Pinsamt men jag orkar liksom inte leta mer.

Jag var rädd för jag hittade en dörr när jag badade. Utan balkong.


Och så var jag överlycklig när jag hittade ett mjukglass-ställe. Som gjorde glassen på höjden. Fiffigt.


Sen blev jag så otroligt trött att jag nästan inte gjorde något annat än att sova och jobba. All energi gick åt att hålla uppe nån slags fasad så inte folk skulle få reda på att jag var gravid.
Hade lite problem med lågt blodsocker och knaprade saliner och drack saft för att inte gå i däck på jobbet. Orkade i stort sett ingenting och lindyhoppen var det enda som fick mig att vara vaken efter 20 på kvällen.
En dag orkade jag inte cykla hela vägen hem utan paus. Jag somnade på en parkbänk halvvägs hem.
Jag tyckte kanske inte att livet var överdrivet kul.
Bloggade ett inlägg under hela april.

MAJ

I maj var jag om möjligt ännu tröttare än i april. Antal blogginlägg: 0.
Något som var roligt hur som helst var att Theo äntligen föddes, 2 veckor försent.
Han var liten och skrynklig men växte till sig så småningom och är nu den sötaste 7-månadersungen jag vet.


Samtidigt som Theo kom sommaren till stan. Alla blommor och blad slog ut och det blev nån slags värmebölja. Vi åkte till Linköping och berättade för familjen att det skulle komma ett barn till. När vi kom tillbaks till Göteborg såg vår gård ut såhär. Lyckan alltså.


Sen var det dags att dra igång Göteborgsklassikern. Den startade med Hisingen runt, 5 mil. Jag cyklade med de finaste av jobbarkompisar i vårt lag Transisters bestående av mig, Larsson, Nathalie och Anna. 50 % av oss gjorde alla grenar och jag var inte en av dom. Men i år då jäklar ska jag ta allihop!
Jag cyklade i mål som tvåa av oss med ett par bullar och en banan i magen. 


Efter hisingen runt gick Göteborgsvarvet av stapeln. Jag sprang inte i år heller men kände massa folk som sprang så jag och Malin ( som var på besök) gav oss ner till stan för att titta. Det var bara så att det var helt hysteriskt varmt så folk föll till höger och vänster och vi fick bli volontärsjukvårdare. 
När vi kände att vi hade fyllt kvoten av goda gärningar skölde vi av oss folks kräk och svett i fontänen i bältespännarparken, for hem och bytte om för att gå på Larssons 40- års kalas. Härlig dag!



Sen var det dags för Lisas möhippa och Joels hensexa.
På möhippan hade vi franskt tema - bakade macarones och pratade mest franska hela tiden. Eller hm. Jag pratades låtsasfranska eftersom jag inte kan nåt. Men jag fick en fin mustasch av Christine och hade en randig klänning matchad med en prickig scarf så jag kände mig lite fransk iallafall.


På Joels hensexa glömde jag ta kort för jag var så jäkla nervös eftersom jag skulle outa att jag var preggo. Var liksom tvungen för det var ölprovning när jag kom dit...
Kvällen avslutades på fransk resturang med både möhippan och hensexan. Himla, himla bra dag!

I övrigt var maj en bra månad, jag började liksom leva igen. Och skönt att göra det, lagom till sommaren.





Inga kommentarer: