Dag tre regnade det. Mycket. Våra ponchos läckte igenom efter ungefär en kvart. Det var också ungefär så lång tid det tog att gå ifrån resten av gruppen också. Allison hade ont i knät efter alla trappor och Rita tyckte att det var lite motigt hon med. Så vi traskade på.
Diego hade ju fortsatt lova att det skulle bli
värre sen och visst hade han rätt igen. Det blev brantare och brantare.
Här tar vi oss ner för vandringens andra pass, lägre än Dead Womans Pass men ändå högt och lite jobbigt. Denna dagen gick vi över två pass bara för att vara närmre Machu Pichu när vi vaknade och inte få fem timmars vandring dit på morgonen.
Efter ett tag slutade det nästan regna. Då vart livet lite roligare och mycket spexigare.
När vi precis skulle ta av oss regnutstyrseln kom en störtskur. Lite samtidigt som denhär trappan. Den var nog den värsta. Smal som tusan, inget att hålla sig i och b.r.a.n.t.
Den ledde upp till ett gammalt och förfallet utkikstorn. Därifrån kunde man se ungefär hur långt som helst. Vi satt och spanade efter vårt gäng och åt snacks samtidigt som vi försökte torka.
Det gick rätt bra tillslut.
När vi pausade för lunch kom det några lamor förbi och gullade sig.
Jag var rädd att bli spottad på för Rita hade fått en loska på linsen när hon försökte fota en.
Efter lunchen kom solen ungefär samtidigt som vi tog oss ner genom något som kallades moln-skog som var ungefär som regnskog. Kollibrierna började dyka upp igen och vi gjorde fåfänga försök att ta kort.
Efter ett par timmar gick vi genom inka-grottor. De hade liksom karvat sig igenom klippan. Alltså, det finns ju ingen som kan beskylla dem för att vara lata iallafall.
Totalt släta väggar. Hur lång tid tog inte det att putsa?
Sista passet för vandringen. Vädret klarnade, vi brände oss lite och tog mycket kort.
Sen gick vi lite mer i trappor.
Så kom vi till nattens lägerplats, straxt neranför Wayllabambas ruiner. Vi gick i lite fler trappor och blev jagade av blinningar som misstog oss för lamor.
Här fanns det duschar för de modiga ( alltså Uffe, Allison och Rita) med vatten från bäcken. Jag och Daniel föredrog att vara smutsiga. Eller alltså smutsiga och smutsiga. Det hade ju trotsallt regnat på oss under dagen.
I sista-kvällen-med-gänget-present fick vi popcorn!
Jag var i himlen.
Vi fick snällt gå och lägga oss tidigt denhär kvällen eftersom vi skulle gå upp klockan 3 för att traska de sista timmarna till Machu Pichu. Det var lite svår för vi var hemskt uppspelta, dels för att vi hade hittat varm choklad att dricka och blev helt sockerhöga och dels för att Allisons ficklampa hade ett discomode så den blinkade i alla möjliga färger så man bara inte kunde låta bli att dansa.
Och när vi väl hade fjantat oss klart hittade vi en firefly som vi försökte provocera till att ha disco för oss. Det gick sådär.
Jag fick inget kvällste för kökspojken hade slängt mina svart-mans-kulor. Hostade och hackade men det var ju inte så många timmar ändå, vi skulle ju snart upp.
Benen domnade bort under kvällen och jag fick för mig att det inte alls var myggbett utan ormbett och att jag skulle få amputera benen. Dramaqueen.
Smorde med lite antibiotikasalva från Ecuador och bedövningssalva från Sverige och var faktiskt lite bättre på morgonen. (jag är helt multiresistent mot allt nu)
