Inkaleden dag 4.

Som sagt. Vi blev väckta straxt innan tre. Upp och äta ett par mackor, packa ryggan och vingla ner till en checkpoint som låg på vägen till Machu Pichu. Vi hade totalt missuppfattat vart den låg och det var kanske 5 minuters promenad från tälten. Poängen med att gå upp så jäkla tidigt var att komma först till Solporten, där man ser Machu Pichu för första gången.
Det var bara det att vi inte kom iväg så fort som Diego ville och därför fick vi sitta och vänta vid checkpointen en timme. Och det var precis så mycket folk att vi inte fick plats på bänken under tak utan fick sitta i leran och vänta.
Det regnar ju iallafall inte var det nån som sa.
När, för det var uppehåll tills sekunden innan vi började gå. Kul.
Mellan regnskurarna klarnade det upp och då kunde man skymta en fantastisk utsikt.

Hello ponchoman!

Här och var gick vi förbi landslides ( vilket jag har sjukt stor respekt för efter vandringen till Everest ) Men de var inte nya och Diego tröstade oss med att de oftast blir under regnperioden. Tur att det inte är regnperiod nu då, sa jag.
Då låtsades han som om han inte hörde.
En trygg turist är en glad turist...

Där på andra sidan bergsryggen ligger solporten. Det hade slutat regna här och vi var grymt peppade på att komma över och bara se den förlorade staden!
När vi klättrade över kammen såg vi dimma. DIMMA!
Doh!

Men Diego förutspådde bättre väder och vi gick ner en bit. Och poff! så försvann dimman och långt där nere kan man skymta staden. Vi hoppade. Man ser lite av Machu Pichu till höger om mig.

 

Rita hoppade inte riktigt så synkat som jag tog kort. Inte på ett enda jag har är hon i luften. Men hon var glad ändå.

Uffe hoppade lite högre men han skymmer nästan hela stan. Vi gav upp och gick ner istället.

Nämen ser man på!
Staden kom fram pö om pö. Diego lovade oss fint väder fram till tio och visst hade han rätt. Helt galet. Men så hade han ju varit där nästan tusen gånger också. Då kan man ju kräva lite korrekt info.

Magiska moln.

Här är ett litet bygge. En stor sten och massa småsten och en uthuggen grotta ( däri var det en gravkammare med två nisher för mumier. Huu)

Nån gjorde sitt jobb ordentligt. Man fick inte ens in ett grässtrå mellan stenarna. Och det var helt sjukt rakt! De som gjorde dehär jobbet borde komma och fixa våra lister till lägenheten!

Terasser och trappor var det gott om. Och lamor, överallt.

När vi hade varit uppe i Machu Pichu ett par timmar var vi så hungriga, trötta och skakiga i benen att vi åkte ner till byn, Aguas Calientes där vi åt pizza (killarna) och lama (tjejerna) och drack incacola som om det inte fanns någon morgondag.
Ungefär när vi hade kommit in under taket började det regna. Dendär Diego alltså.

Mätta och nöjda gav vi oss av upp i bergen igen, där skulle det finnas varma källor! Jag och Daniel hade ju fortfarande inte duschat så vi var hemskt peppade.

Och skönt var det. Det var så varmt och gott i vattnet att hälften av solbrännan föll av ( eller var det bara smuts?) Hälften av mina fötter försvann också. Och benen blev bra. Konstigt. Man kunde ju ha trott att det skulle bli världens infektioner? Eller så var det så mycket svavel i vattnet så allt dog. Så måste det ha varit.

Två glada jäntor som inte längre bryr sig om att det regnar! Lite vemodiga och äggdoftande sa vi hejdå till Rita och Allison ( som fortsätter sin semester i4 veckor till) för att ta oss till tågstationen och vidare mot Cusco igen. Tåget i sig var ju festligt förresten. Det gick i 30 km/h men var skitfint! Tågvärdarna gick runt och bjöd på snacks, sålde lite souvenirer och spelade musik. Och tåget hade takfönster! SJ kan slå sig i väggen.

Hejdå bergen! Tack för en hemskt fin och jobbig vandring!