Dag 2 vaknade vi tidigt av att kockens hjälpreda krafsade på tältet och erbjöd lite coca-te. Klockan var straxt innan 6 och vi var väl inte riktigt pigga på att komma ut ur de varma (men ack så dunläckande) sovsäckarna. Daniel hade sovit gott men jag frös som vanligt innan termostaten vred över åt andra hållet och jag vaknade helt genomsvettig.
Konstigt nog fanns det lite mygg i Anderna också och jag hade den stora lyckan av att spä på antal myggbett på benen. Och jag hade fått nån märklig reaktion under natten så jag vaknade med två stockar till anklar.
Nåväl. Upp kom vi, bärarna packade snabbt ihop tälten och försvann innan vi hade hunnit svälja sista mackan. Jag hade inte vart på toa på 4-5 dagar eftersom jag i någon slags panik för att bli magsjuk under dykningen på Galapagos hade tagit 2 Dimor ( när ska man lära sig?) men kunde äntligen prestera. Var tvungen att föreviga toan på bild. Eller hålet i golvet bakom dörren som inte gick att stänga.
Sen började vi gå. Och visst gick det mer uppför idag. Efter ungefär trejde steget kändes det tungt. Men Diego bara log och sa det blir värre senare. Tack för uppmuntran.
Här blir vi omsprungna av e liten dam på 1,50 cm. Vi undrade vad hon hade så bråttom till så tidigt på morgonen och det visade sig att hon bara hade bråttom längre upp i backen. För där satt hon glatt nån timme senare och sålde vatten, läsk, toapapper och choklad till trötta pausare som vi.
Lukrativ verksamhet.
På vägen upp till vandringens första pass fanns mängder med roliga växter och djur. Här är nån helkonstig snabelblomma. Brevid denna såg jag mitt livs första kollibri men de är så satans snabba så jag hann inte ta kort på en enda. Den var liten och grön iallafall.
Passet iaf. Det var över 1000 meters stigning dit. Herre min Je! Det var inte lätt. Uppuppupp. Jag har inte ett enda kort på vägen upp för det var så jobbigt att det inte fanns en tanke på att fota. All energi gick åt att sätta den ena foten efter den andra, klättra lite högre, ett trappsteg till.
Här är en bild från en paus innan sista stigningen, det syns inte så väl men leden som vi gick på går ganska långt ner på berget och ända ner i dalen (där vi sov)
Sen kom vi upp på toppen av Dead Womans Pass. Vi var glada och stolta. Jag och Uffe tog hoppbilder men vi blev så yra och flåsiga att vi var tvungna att sätta oss ner.
4200 meter över havet. Det tar lite på kroppen.
Däruppe var det dimmigt, molnen gick kring fötterna och det blev kallt som tusan. Mössa, vantar och alla varma kläder åkte på och sen bar det av nerför.
Snart vart det fint väder igen och varmt som tusan. Allt åkte av, ända ner till linne och shorts.
Vattnet var nästan slut och magarna kurrade så det mullrade mellan bergen.
Av nån okänd anledning fick vi inte lunch förrän vi var framme vid kvällens camp. Rita och Allison hade det kämpigt i backarna och kom fram vid halv tre snåret. Och frukost åt vi klockan sex.
Inte jätteglada miner i Petri-delen av sällskapet. Tur att vi hade lite choklad och sånt att mätta ledsna magar med.
Medan vi väntade kom regnet. Det är ju trotsallt regnperiod nu så vi hade haft galen tur med vädret dittills. Iochmed regnet blev det kallt. Tröjor, mössor och jackor åkte på. Och Daniel frös i tältet. Det enda som var varmt att värma sig på var hans sönderbrända öron, därav bilden:
Just ja! Jag hade lyckats bli riktigt sjuk under natten och dagen. Hostade tills kräkreflexen löstes ut, hade nog lite feber och var galet snorig.
Diego sa you got bronchitus. You can die. But I´ll fix.
Sen kom han tillbaka med en växt som hette nåt i stil med " den svarta mannens kulor" på spanska. Alla tyckte att det var hysteriskt roligt förutom jag som var tvungen att dricka den.
MEN. Den funkade ta mig tusan. (antagligen ihop med antibiotikan som jag hade börjat ta både pga hostan och mina väldigt svullna myggbettsanklar) och jag kunde äntligen sova en hel natt.
Så han plockade glatt en då och då och gav till kökspojkarna som gjorde äckligt te som jag försökte dricka upp i ett svep. Snäll karl detdär.
Konstigt nog fanns det lite mygg i Anderna också och jag hade den stora lyckan av att spä på antal myggbett på benen. Och jag hade fått nån märklig reaktion under natten så jag vaknade med två stockar till anklar.
Nåväl. Upp kom vi, bärarna packade snabbt ihop tälten och försvann innan vi hade hunnit svälja sista mackan. Jag hade inte vart på toa på 4-5 dagar eftersom jag i någon slags panik för att bli magsjuk under dykningen på Galapagos hade tagit 2 Dimor ( när ska man lära sig?) men kunde äntligen prestera. Var tvungen att föreviga toan på bild. Eller hålet i golvet bakom dörren som inte gick att stänga.
Sen började vi gå. Och visst gick det mer uppför idag. Efter ungefär trejde steget kändes det tungt. Men Diego bara log och sa det blir värre senare. Tack för uppmuntran.
Här blir vi omsprungna av e liten dam på 1,50 cm. Vi undrade vad hon hade så bråttom till så tidigt på morgonen och det visade sig att hon bara hade bråttom längre upp i backen. För där satt hon glatt nån timme senare och sålde vatten, läsk, toapapper och choklad till trötta pausare som vi.
Lukrativ verksamhet.
På vägen upp till vandringens första pass fanns mängder med roliga växter och djur. Här är nån helkonstig snabelblomma. Brevid denna såg jag mitt livs första kollibri men de är så satans snabba så jag hann inte ta kort på en enda. Den var liten och grön iallafall.
Vegetationen gick från djungel-regnskog till kalfjäll. Här är regnskog, liten fors och stigen:
Passet iaf. Det var över 1000 meters stigning dit. Herre min Je! Det var inte lätt. Uppuppupp. Jag har inte ett enda kort på vägen upp för det var så jobbigt att det inte fanns en tanke på att fota. All energi gick åt att sätta den ena foten efter den andra, klättra lite högre, ett trappsteg till.
Här är en bild från en paus innan sista stigningen, det syns inte så väl men leden som vi gick på går ganska långt ner på berget och ända ner i dalen (där vi sov)
Sen kom vi upp på toppen av Dead Womans Pass. Vi var glada och stolta. Jag och Uffe tog hoppbilder men vi blev så yra och flåsiga att vi var tvungna att sätta oss ner.
4200 meter över havet. Det tar lite på kroppen.
Däruppe var det dimmigt, molnen gick kring fötterna och det blev kallt som tusan. Mössa, vantar och alla varma kläder åkte på och sen bar det av nerför.
Snart vart det fint väder igen och varmt som tusan. Allt åkte av, ända ner till linne och shorts.
Vattnet var nästan slut och magarna kurrade så det mullrade mellan bergen.
Av nån okänd anledning fick vi inte lunch förrän vi var framme vid kvällens camp. Rita och Allison hade det kämpigt i backarna och kom fram vid halv tre snåret. Och frukost åt vi klockan sex.
Inte jätteglada miner i Petri-delen av sällskapet. Tur att vi hade lite choklad och sånt att mätta ledsna magar med.
Medan vi väntade kom regnet. Det är ju trotsallt regnperiod nu så vi hade haft galen tur med vädret dittills. Iochmed regnet blev det kallt. Tröjor, mössor och jackor åkte på. Och Daniel frös i tältet. Det enda som var varmt att värma sig på var hans sönderbrända öron, därav bilden:
Det var hemskt fint att tälta iallafall, även om allt var kallt och fuktigt. (Och ni som känner mig vet vad jag tycker när det är kallt och blött. Not so fun.)
Vi bodde hur som haver i en jättevacker dalgång. En jättevacker dalgång med världens köldras. Men kunde riktigt se kylan trilla ner. Men på kvällen när det hade slutat regna stog vi ute och tittade på stjärnorna och pekade på stjärnbilder som var uppochner gjorde det inget.
Rita spanade förgäves efter fallande stjärnor och Allison var överlycklig varje gång hon såg en satellit (eftersom hon trodde det var stjärnfall) och vi hade en fantastiskt fin kväll.
Just ja! Jag hade lyckats bli riktigt sjuk under natten och dagen. Hostade tills kräkreflexen löstes ut, hade nog lite feber och var galet snorig.
Diego sa you got bronchitus. You can die. But I´ll fix.
Sen kom han tillbaka med en växt som hette nåt i stil med " den svarta mannens kulor" på spanska. Alla tyckte att det var hysteriskt roligt förutom jag som var tvungen att dricka den.
MEN. Den funkade ta mig tusan. (antagligen ihop med antibiotikan som jag hade börjat ta både pga hostan och mina väldigt svullna myggbettsanklar) och jag kunde äntligen sova en hel natt.
Så han plockade glatt en då och då och gav till kökspojkarna som gjorde äckligt te som jag försökte dricka upp i ett svep. Snäll karl detdär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar