Onsdag-torsdag hyrde vi bil och begav oss norrut från Reykjavik, nämligen mot Isafjördur.
En liten by norröver. Här ligger det:
Vi kanske nu såhär i efterhand skulle hyrt en lite mer bekväm/större bil men vi visste inte riktigt då hur vägarna såg ut. Vi hade ju hört oss för såklart men det var liksom inga problem att åka liten bil dit. Det kanske det inte heller hade varit om vi hade hållit oss till asfaltsvägarna men nu är vi ju inte skapta på det sättet, varken jag eller Daniel.
Och i början var det ju asfalt och ganska tillrättalagda vägar.
Ibland fanns faktiskt utrymme att stanna bredvid vägen .
Bitvis var landskapet väldigt kargt, det fanns en och annan odlad plätt och låtsas-skog men ju högre vi kom desto mindre växtlighet blev det.
Sen blev det lite mindre vägar. Utan asfalt.
Vi var jättenöjda att vi hade packat in våra snökedjor.
Efter en stund slutade det regna och blev nästan varmt - 12 grader sisådär. Då fick också Ister plats på kortet:
Det var lite svårt att klä sig varmt, försökte köpa nån varm jacka eller tröja men allt var så tajt om magen att det aldrig blev nåt köp. Enda jag hittade var ett par vantar. Snark.
Hur som haver fanns lite aktiviteteter längst med vägen, tillexempel kunde man stå utmed vägen och titta på sälar på ett ställe. Så himla fin idé.
Det fanns gratis kikare och en liten gästbok + att man kunde köpa hemkokt blåbärssylt och gårdsplockade hallon. Men vi hade inte tagit ut några pengar (och gjorde inte det på hela resan ) så jag fick bli utan bär, himla sorgligt.
Sen stannade vi ungefär en miljon gånger för att beundra utsikten. Kolla bara vilket vackert land!
Vi knallade upp till toppen och var asnöjda med att köpa fika när vi kom ner. Jag drömde om kanelbullar och kaffe hela vägen upp.
Väl nere igen (det var faktiskt en bit att gå. Plus att jag inte såg marken för magen var ivägen) så visade det sig att det lilla huset som vi trodde var ett café bara var en ensam liten toalett.
Besvikelsen alltså.
Jag fick trösta mig med en skyr istället. Gott det med men inte riktigt som en nybakt bulle.
Sen for vi hem till Reykjavik och så var den trippen slut. 90 mil på småvägar. Men fint var det.
En liten by norröver. Här ligger det:
Vi kanske nu såhär i efterhand skulle hyrt en lite mer bekväm/större bil men vi visste inte riktigt då hur vägarna såg ut. Vi hade ju hört oss för såklart men det var liksom inga problem att åka liten bil dit. Det kanske det inte heller hade varit om vi hade hållit oss till asfaltsvägarna men nu är vi ju inte skapta på det sättet, varken jag eller Daniel.
Och i början var det ju asfalt och ganska tillrättalagda vägar.
Ibland fanns faktiskt utrymme att stanna bredvid vägen .
Bitvis var landskapet väldigt kargt, det fanns en och annan odlad plätt och låtsas-skog men ju högre vi kom desto mindre växtlighet blev det.
Sen blev det lite mindre vägar. Utan asfalt.
Vi var jättenöjda att vi hade packat in våra snökedjor.
Men vi behövde inte snökedjorna sån tur var, det var snö på topparna av fjällen men ibland växte det till och med blommor mellan lavafälten.
Det var hejdlöst vackert nästan överallt, förutom när vi tröttnade på sten. Det var som att köra bil på kalfjället, typ den sträckan mellan Abisko och Kebnekaise som bara är sten.
Serpentinväg upp, serpentinväg ner, sen upp, sen ner. På grus. Jag var kanske inte helnöjd hela tiden över de djupa hålen i vägarna och hastigheten på bilen. Det senare gick väl att påverka lite men är det 70 så är det...
Kanske var lite lättare för alla med jeep om vi säger så.
Hur som haver kom vi ju ut till fjordarna efter alla serpentiner. Där stannade vi och hade nöd-mats-paus. Tur var väl det att vi hade stannat och handlat i en liten by för några snackställen fanns det inte utmed vägen. Inte några bensinstationer heller för den delen.
Men jag var hemskt nöjd med utsikt och banan.
Efter en stund slutade det regna och blev nästan varmt - 12 grader sisådär. Då fick också Ister plats på kortet:
Det var lite svårt att klä sig varmt, försökte köpa nån varm jacka eller tröja men allt var så tajt om magen att det aldrig blev nåt köp. Enda jag hittade var ett par vantar. Snark.
Hur som haver fanns lite aktiviteteter längst med vägen, tillexempel kunde man stå utmed vägen och titta på sälar på ett ställe. Så himla fin idé.
Det fanns gratis kikare och en liten gästbok + att man kunde köpa hemkokt blåbärssylt och gårdsplockade hallon. Men vi hade inte tagit ut några pengar (och gjorde inte det på hela resan ) så jag fick bli utan bär, himla sorgligt.
Sen stannade vi ungefär en miljon gånger för att beundra utsikten. Kolla bara vilket vackert land!
När kvällen kom var vi äntligen framme i Isafjördur. Där hade vi sett fram emot att gå på fik och strosa i affärer. Tji fick vi.
När vi hade checkat in hos en söt liten dam (och Daniel hade städat duschen ren från hår. Det är kärlek det) så gick vi ut på stan. Eller på byn kanske man ska säga. Allt var stängt. Eller allt och allt. De fyra-fem butiker som fanns.
Så vi fick snällt strosa runt bland plåthusen tills vi blev hungriga. Sen gick vi till byns finaste restaurang och jag åt min livs godaste fisktallrik.
Eller alltså, jag tog "dagens fångst" och fram kom en hel gjutjärnspanna men 4 olika fiskfiléer på. Jag åt så jag höll på att spricka och fattade inte hur mycket mat det var för en enda person.
Dock hade det kommit lite fler gäster när jag nästan hade ätit upp allt och då insåg vi att man skulle ha delat på pannan. Så jag hade tryckt i mig nästan 2 personers mat. Kände mig plötsligt lite lagom tjock.
Men herregud vad gott det var. Och jag har ingen aning om vad det var däri för servitören kunde inte de engelska namnen.
Och jag var alldeles till mig över godheten så jag glömde ta kort. Jag har inte ett enda kort från Isafjördur, jäkla klantigt.
Dagen efter vände vi åter över bergen för att åka och titta på ett vattenfall som Daniel hade hört att det var fint. Och det var ingen underdrift.
Vi knallade upp till toppen och var asnöjda med att köpa fika när vi kom ner. Jag drömde om kanelbullar och kaffe hela vägen upp.
Väl nere igen (det var faktiskt en bit att gå. Plus att jag inte såg marken för magen var ivägen) så visade det sig att det lilla huset som vi trodde var ett café bara var en ensam liten toalett.
Besvikelsen alltså.
Jag fick trösta mig med en skyr istället. Gott det med men inte riktigt som en nybakt bulle.
Sen for vi hem till Reykjavik och så var den trippen slut. 90 mil på småvägar. Men fint var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar