Jökulsárlón lördagen den 24/8

Vår sista utflykt tog oss utmed sydkusten. En 15 timmar lång resa med buss där slutmålet var Jökulsárlón, en glaciärsjö som vi hade hört att vi var tvungna att se innan vi for hem.
Vi hade bokat en tur där man först skulle gå en timme på glaciären och sen åka båt i glaciärsjön men dagen innan avfärd blev vi uppringda och meddelade att turen var inställd pga. väder.
Det här var ju turen som vi hade sett fram mot mest av allt så vi blev så himla besvikna. Dock lyckades vi få plats på en annan tur som åtminstone gick till sjön. Gå på glaciär får jag väl göra en annan gång, kanske utan foglossning. Så det var väl egentligen bra.
Och det var faktiskt båten vi mest av allt ville åka på.

Så vi gick upp superdupertidigt och gick ut i hällregnet mot buss-stationen. Tydligen hade de vissa problem med vem som skulle vart så vi blev en timme försenade, men tillslut gav vi oss av med en glad fransos som guide.
Det regnade nästan hela tiden under förmiddagen och var så låga moln att man inte såg så mycket. Fransosen berättade om vulkanerna där bortom dimman och han var grym på geologi. Himla spännande.

Vi gjorde små pitstop utmed vägen för att titta på olika saker. Skönt för onda ryggar och sparkande bebisar.
Vi stannade tillexempel vid ett vattenfall (surprise!)

Det var stort och de två amerikanska damerna framför oss i bussen tog kanske 200 kort.
Innan dagen var slut var båda tvungna att bli avsläppta på en bensinmack för att köpa nya minneskort. Helt galet! Plus att den ena hade två kameror varav den ena hade ett sjukt högt slutarljud och den andra hade ett objektiv som hon dängde mot fönsterrutan nästan varje gång hon skulle ta kort.
De utgjorde en ganska stor del av underhållningen i bussen.

 

Sen åkte vi genom regnet och ut på andra sidan.

Och plötsligt såg man naturen igen! Vi åkte tillexempel förbi ett as-stort lavafält som hade skövlat hela byar på sin väg mot havet. Vulkanutbrottet hade hållit på i 9 månader och lavafältet var flera kvadratmil.
Det är galet svårt att ta in och förstå hur det är att bo i ett land där ens gård ändå är i riskzon för att svepas bort av lava. Går liksom inte att ta in riktigt.

Lavan hade täckts av mossa nu om nån undrar varför det är grönt och inte svart.

Sen kom vi till glaciärerna. Därunder ruvar vulkanerna.

Sen var vi framme vid Jökulsárlón!
De gula bil-båtarna i balgrunden är amfibiebåtar från Vietnam. Jag var peppad till tänderna och blev inte besviken!
Tydligen var det sol för första gången på tre veckor så det gjorde ju inte saken sämre.

Det var lite kallt, typ vinter och vi hade på oss ungefär alla kläder vi hade med oss. Jeans, regnbyxor, tjocksockar, kängor, halsduk, tre tröjor, fleece, regnjacka, mössa och nyköpta vantar.
Det var ungefär bara jag och Daniel som hade extrakläder. Ha!
Kan också tilläggas att det blåste en del ( och jag blev inte sjösjuk en enda gång. Tack Ister!) och vågorna gick över relingen på båten. Vi var torra och alla andra var blöta och efter ett litet tag lite sura.

 

Sen fick vi snacks. Glaciär-is. Tusenåriga baciller - det kunde man ju inte tacka nej till!

 

Och så tittade vi förstås på den fantastiska utsikten.

 

Förr gick glaciären hela vägen ner till havet men den smälter undan och på 70 år har den krupit tillbaka så mycket att det har bildats en stor sjö av allt smältvatten. 5 km lång tillochmed.
Där kalvar glaciären ut isflak på sisådär 20 ton som sakta tar sig ner mot utloppet till havet.

Det var fullt av stora flak, fåglar och sälar. Helt fantastiskt!
Kan varit den vackraste platsen jag har varit på i hela mitt liv!!

Titta bara! Man skulle kunnat vara där en hel dag om det inte hade vart så kallt.

 

 

Och mitt i min eufori över hur vacker världen är och hur lycklig jag är för att jag fick uppleva allt dethär fina så friar Daniel!

Helt jävla sjukt!
Bästa dagen ever!
Jag hade inte en aning och blev helt tagen på sängen. Fick fram mitt JA! där i blåsten samtidigt som jag torkar tårarna.

Såhär glada var vi efteråt (när jag hade snorat klart). 24 augusti alltså. En dag att minnas.

Daniel hade inte köpt en ring för "jag känner dig" men vi tog ändå det klassiska "vi har förlovat oss" kortet. Haha, man får ju passa på ändå. Och himla fint att få välja sin egen ring. Bra kille detdär.

Sen var det hög tid att vända tillbaka mot Reykjavik igen.
På vägen var vi fåniga och fnittriga och dö-lyckliga.

Vi stannade på en regnig strand med farliga vågor. Och helt svart sand.
Den är tydligen klassad som en av världens mest vackra stränder. Men man kunde aldrig bada för strömmarna och vågorna. Sorgligt värre,

 

Jag hoppade så gott jag kunde. Tungt med magen och fogarna.

 

 

 

Men det var faktiskt hemskt fint. Och blött. Regnet låg kvar där vi lämnade det. Men vad gjorde väl det?

Innan det blev mörkt stannade vi vid det sista vattenfallet för resan. Det var faktiskt riktigt coolt, det fanns en stig in bakom fallet. Vi blev ännu blötare men det är inte varje dag man kliver in bakom ett fall.

 

 

Flera långa timmar senare var vi hemma i Reykjavik igen och totalt stupade i säng.

Finaste, bästa turen.