16. Min första kyss

Min första "riktiga kyss" var sommaren -99 under stålande sol och gult, vasst gräs.

Han hette Emil och var från Stockholm.
Jag var på mitt första läger utan mamma och pappas vakande ögon. Egentligen var jag för liten för att vara där, man skulle ha fyllt 16 och jag var bara 15, men det gick bra ändå för storebror var med.
Jag hade varit förkrossande kär i Jarno under de kanske fyra dagarna vi hade bott där (alltså jag hoppas att ni minns hur snabbt allt gick i den åldern. Man var kär ena dagen och inte kär andra.) Men han hittade iallafall en annan tjej och mitt hjärta krossades. (Jag var en riktig dramaqueen då)
Jag trodde aldrig jag skulle bli kysst. Varför skulle någon gilla mig? En pojkflicka med lite för stora lår.

Men så träffades vi över en kurs i hur man lagade mat i eldgrop (fråga mig inte hur jag hamnade där) Han var 18 tror jag och det var säkert halva grejen. När första dagen var slut höll vi varann i handen och när andra dagen var slut kysste han mig. Mitt på blanka dagen bland alla människor runt eldarna. Jag tyckte det var skitpinsamt att alla såg. Han hade vass skäggstubb som repade mina läppar.

På en femtonårings sätt fångade han mitt hjärta en kort stund. Hånglade så jag fick fläskläpp (Har aldrig hänt igen, han måste vart extremt intensiv..)
Hela min by ropade "Eeeeemil - förgrymmade unge!!" efter honom. Jag sov ett par nätter i deras kameltält de fått från nån oljeshejk en gång i tiden.  Det var stort och svalt och vi hånglade och hånglade. Pratade knappt med varandra.
I slutet på lägret hade jag tröttnat. Jag var ju inte alls kär. Jag hade fått uppmärksamhet och kyssar och det var väl trevligt, men han var så efterhängsen!
Jag var ju egentligen fortfarande kär i Jarno. Eller Johan. Eller Robert. Men inte i Emil iallafall, det var nåt som var säkert. Försökte gå omvägar och satt i andra killars knä när jag visste att han såg.
Herregud, va taskig jag var. När vi skulle åka hem grät han och bad om mitt telefonnummer. Han fick det för jag trodde aldrig han skulle ringa.
Det gjorde han. En miljon gånger. Jag tvingade bröder och föräldrar att säga att jag inte var hemma. Jag fattar inte att de gick med på det.
Han fortsatte envist och jag minns inte hur det gick, om jag tillslut sa till honom att sluta eller om nån annan fick göra det. Jag tror han grät igen.
Och jag var så lycklig och fri när det äntligen var över.

Jag har sett detdär stora kameltältet flera gånger efteråt. Jag blir alltid lite svettig i handflatorna i rädsla att springa på honom. En gång har jag sett honom, har ingen aning om han kände igen mig. Jag var snabbt därifrån. Så kan det gå.