11. Mina syskon

Jag har två syskon, bröder båda två. En lillebror som heter Albin. Han är 6 år yngre än mig. En storebror som är 4 år äldre än mig.
Här är vi när vi var små:

Min lillebror.
Egentligen är han 5,5 år yngre än jag, men eftersom jag fyller i december ser det ut som 6 år på pappret.

Jag kommer ihåg när han föddes. Vi fick åka hem till Pettersons. Mattias gick i min klass och Anna gick i Linus. Där var vi över dagen, lekte med modellera och byggde kojor. När vi kom hem på kvällen hade vi fått ett syskon. MEN inte en syster som vi hade önskat oss. Jag minns att jag var vansinnigt besviken på mamma. Stackarn, det var ju inte hennes fel. Plus att han inte var så kul i början, han kunde inte ens leka.

Det var lite problem med vad han skulle heta. Alla fick rösta på sitt favoritnamn,tillslut blev det Albin. Mamma och pappa ville att Linus skulle ha hetat det, men de bodde i Göteborg då och alla visste att Albin var en känd båtmotor så det blev aldrig nåt med det.
Morfar ville att han skulle heta Silikon (uttala det på norrländska så blir det fint). Det fick han inte, men han fick morfars mellanamn istället.

Men så gick tiden och han vart roligare och roligare. Första gången jag och Linus bråkade var när vi båda ville leka med Albin och vi kunde inte komma överens om vem som skulle få börja.

Stackarn, han blev nästan sliten itu.

Han var världens roligaste lillebror, kunde få mig att tjuta av skratt.

Vi byggde u-grop i mammas och pappas säng på helgerna (u-grop var nog egentligen tänkt som igloo, men det kunde han inte säga. Man la iallafall hela familjens täcken och kuddar i mitten på sängen som en koja. Mycket trevligt). Vi två hade en favoritlek som hette Taggarna-utåt-kör! som var någon slags kittellek tror jag. Vi körde den tills vi dog av skratt.

När vi växte upp var han yngst jämt, det är ju lite svårt att komma ifrån. Men sen vart han störst och starkast. Han lyfter en som om man vägde 40 kilo
Han är inte ett dugg intresserad av sjukvård (som resten av familjen) utan han gillar bilar och mekaniska prylar. Han jobbar i Mjölby på ett ställe där man bygger truckar.
När han inte jobbar köper han bilar, meckar med dom och sen säljer han dom för en fin liten vinst.
Inte helt dålig affärsverksamhet.

Han har precis flyttat ihop med sin tjej i Mantorp av alla ställen. Äntligen har han flyttat hemmifrån! Inget slår den känslan. Han har blivit så himla stor. Jag trodde liksom aldrig att han skulle växa upp.

Jag är mest lik min lillebror. Det kan man se här. Samma hårfärg (kan man inte se här), samma gröna ögon och samma potatisnäsa.

Sen har vi storebror Linus. Han är 4,5 år äldre än vad jag är. Född på sommaren fastän han var beräknad att komma på senhösten. Tre månader förtidigt kom han, med fötterna först. Jag minns ju ingenting av förklarliga skäl, men har sett kort och hört mycket om det. Hemsk tid tydligen. Ingen visst om han skulle leva eller dö. Men mot alla odds överlevde han, tog sig igenom en operation och sen blev han stor och stark. Och snäll.

För när jag var liten fick jag alltid vara med. Trots att jag säkert var en pain in the ass.
Han och hans kompisar stog ut med mig, mina kompisar och alla hyss.
Utmanade mig hela tiden. Eftersom han är äldre och hade haft lite längre tid på sig att bli snabb, stark och koordinerad så var ju han bättre på allt. Men det fattade jag ju inte då.
Men jag tror att det har format mig till den jag är idag.
Vi har liksom tävlat oss genom livet. Eller jag har gjort det iallafall, mer eller mindre.
Vi var med i scouterna när vi var små. Jag minns en gång när vi var långt ute i skogen. Jag skar jag mig när jag täljde på en pinne. Det vart ett djupt hack i tummen, nageln lossnade och det bara sprutade blod överallt. Det kom massa på hans ryggsäck. Jag blev förtvivlad. Hade förstört hans finaste grej. Ville inte berätta det för honom, försökte torka bort det, men det blödde ju så himla mycket så det vart bara värre.
Jag höll på att dö. Men när han fick veta att jag skurit mig kom han springande.
Förlåtförlåtförlåt! Jag har pajjat din ryggsäck. Tårar som rann.
Då sa han storartat att; äh - det är ju ascoolt med blod på ryggan - det gör ingenting!
(fastän jag fortfarande är helt 100% säker att han tyckte helt tvärt om)
Sen blev han ju sjuksköterska typ 20 år senare, men ändå. Han är snäll.

Nu jobbar vi på samma jobb och ses typ varje dag. Han gillar multisport och friluftsliv. Fjäll i alla former går bra. Och resor till andra sidan jorden. Eller att renovera sitt slitna gamla radhus.

Vi är inte lika till utseendet alls. Han ser ut som pappa, farmor och våra kusiner. Lång och smal, bruna ögon och kroknäsa. Så kan det vara.
Men till humorn och till sättet är vi hemskans lika.