Ett stycke körkort comin up!

De senaste veckorna har jag ägnat alla mina små grå celler som finns var till att plugga,plugga,plugga.
Körkortsteori alltså. Fy tusan.
I förrgår var det dags för prov. Jag låg vaken nästan hela natten och rabblade skyltar, regler och gjorde prov på internet. Tror jag fick 2 timmars sömn, liksom halvbra uppladdning.

Jag brukade ju få en fruktansvärd tentaångest på högskolan men jag hade liksom förträngt den. Det går inte att tänka rationellt. Mitt knep då var att oroa mig för andra saker, som pengar eller killar eller nåt sånt. Inte ens det gamla tricket funkade.
Och då hade jag ändå tagit till uppkörningen och saker som kan gå fel under en förlossningen. Hjärnan är knäpp. Tydligen är teoriprovet värre än akuta snitt och bilkrockar.
Men.

Det gick ju så himla bra!
Träffade Baisa på bussen av en slump och fick världens pepp och så bara försvann nervositeten. Magi.
Och jag hade bara tre fel. TRE! Det är ju nästan ingenting.

Så jag åkte hem och firade med en Skyr, några chokladbitar och ett barnmorskebesök.

Skyren var inte lika god som på Island, chokladen var skitgod och Ister har stoppat ner sitt lilla huvud i mitt bäcken och fixerat sig. En himla bra dag helt enkelt. 

Dagen efter, igår alltså, var det dags att köra upp. Jag sov skitbra (i mina mått mätt)  säkert 4- 5 timmar och var så morgontrött att jag inte hann bli nervös. 

Blev lite nervös på körskolan dock, när min lärare inte dök upp. Hon hade nämligen krockat vår bil påvägen till körskolan. 

Hu stackarn!
Hon och jag hann precis hoppa in i en annan lärares bil innan vi var tvungna att åka iväg. Sen blev vi ändå lite tidiga och fick ta en kopp kaffe och snacka lite skit, hon är så himla trevlig!

Och så blev det dags för uppkörningen. Och allt gick bra förutom en liten backning som jag skämdes riktigt ordentligt över. Men det spelade tydligen ingen roll om man hamnade rätt tillslut. Och det tackar man ju för.

Så alltså. Plötsligt satt jag där och hade skaffat mig ett körkort.

Och av min körlärare Caroline fick jag presenter. Så himla rart!

Jag var lite övertygad om att vi skulle ses igen, till nästa uppkörning liksom så jag hade ingenting till henne. Alltid lite jobbigt men så är det väl.

Jag fick en blomma, ett fint kort, ett ljus och en fantastisk gris som Ister ska få. Och en stor kram.
Fy - jag kommer verkligen sakna dom allihopa på körskolan.

Det har vart intensivt och svårt men himla kul och spännande också. Och nu är friheten min.

Och Ister är välkommen till världen vilken dag hen vill.