Resten av resan

Resten av helgen var lika bra (nästan iallafall) 

På lördagen bestämde vi oss för att åka turistbuss, något som jag föraktade å det grövsta fram tills för några år sedan då jag kom på hur himla fiffigt det var. 

Särskilt om man kan hoppa på och av längst med vägen, man får ju allt serverat - hur kan man inte gilla det?! 

(Hej medelåldern - här kommer jag!) 

Det var varmt och sol när vi gick ut men det gick visst över rätt fort och vi höll på att frysa ihjäl innan vi hann fram till Big Ben.

Luvor och hörlurar. Turist på riktigt!

Vi hoppade av på ett par ställen - Buckingham Palace till exempel men jag var så kissnödig och det var så jäkla blåsigt så vi hoppade på nästa buss igen.
Tog oss till Harrods och efter en evighet (tyckte jag - hade ont och var så jäkla trött på dyra saker som jag inte ens vågade peta på) hamnade vi på en pub för lite krubb och öl innan vi styrde kosan mot Naturhistoriska museet!
Där spanade vi mest på dinosaurierna och människokroppen. I mitt tycke de mest intressanta sakerna i världshistorien typ.
Daniel fick dra mig från dinosaurieutställningen.
Jag fattar inte hur de kan ha gått på samma (inte bokstavligt talat) jord som oss! Hur är det möjligt? Jag får då inte ihop det i mitt huvud.
Och vad gjorde dom så stora!?

När solen var påväg ner stängde museet och vi var så illa tvungna att gå därifrån.

Vi hade planerat för bio och middag men hittade ingen film vi ville se så det fick bli en musikal till (OBS! Ej mitt förslag!) Jag blev själaglad såklart. 

Vi bestämde att vi fick välja en av de billigaste biljetterna för reskassan inte var på topp så vi hamnade på tredje balkong på Kalle och Chokladfabriken. Det var minst lika häftigt att sitta däruppe som på en av de fina platserna nere i salongen. Och stort plus för att vi hade bättre utsikt över scenbygget, alla ramper som skjutsades hit och dit + orkesterdiket. Jag gillar ju att följa det som händer bakom också.

Inte lika gripande musik som i Lejonkungen men barnskådespelarna var verkligen snäppet vassare i Kalle.

Vi var hur som helst hemskt nöjda med vårt beslut. 

Sen köpte vi med oss lite käk och åt på hotellrummet.

På söndagen skulle vi ju åka hem vid 07 men pga strulande biljettmaskin på centralen missade vi tåget och därför också flyget och jag fann mig stå och storgråta mitt på flygplatsen och tro att jag skulle gå under om jag inte fick hålla Iris i mina armar inom två timmar. 

Himla sorglig känsla. 

Efter mycket om och men fick vi bokat om våra biljetter till Oslo. Eller inte till Oslo-Oslo utan 16 mil söder om Oslo. Därifrån tog det två timmar in till stan. Och sen 3,5 timme till Gbg. Oh the joy!

Fina Filip ryckte in och köpte biljetter åt oss till Sverige OCH plockade upp oss på stationen när vi väl kom hem, nästan 12 timmar senare än vad vi skulle. Så ovärt! 

Inte bara hade vi gått upp 04 på morgonen, sprungit genom en hel flygplats, gråtit, missat en hel dag med Iris och en halv dag med Filip - vi missade också att få gå på bröllopsmiddagen på Hovås på kvällen. Där skulle vi ha provsmakat menyerna och vinerna men vi får väl eeeh - chansa? 

Jävla rutten dag alltså.

Det fina var att ha Filip här långt in på natten, det kändes lite som förr när vi båda bodde i stan samtidigt! Plus att han hade köpt världens finaste klänning till Irret som hade åkt med honom ända från Cuba. Hade jag inte gråtit ut alla tårar på morgonen så hade det kommit en rördhet-skvätt när vi lindade upp paketpappret. Nu får det mer än gärna bli varmt så den kan åka på!

Men det är skönt att vara hemma. Hur gott det än är att vara borta så är det tusen gånger bättre att äntligen komma hem, särskilt nu när det finns en liten klump kärlek ( som nu har en rinnig näsa och ögoninflammation men ändå) att älska och längta hem till.