I veckan blev vi av med våran fina gamla bil. Daniel hade jobbat natt och ringde mig på morgonen och undrade om jag hade parkerat om bilen.
Nja, jag har ju inget körkort som du kanske vet, sa jag. Men han hittade inte bilen. Jag var övertygad om att han var så trött att han inte kom ihåg vart han hade parkerat den, men så var inte fallet.
Det står en röd bil där våran stod, ringde han och rapporterade. Jag är helt säker.
Men helt galet! Nån hade stulit vår bil!
Och stackars Daniel fick avsluta hans dag med att ringa polisen och krångla med försäkringen.
Senare på eftermiddagen skulle vi ut till Kinna på 40-årskalas, vi fick snällt hyra en bil för nätta 1000 spänn (som om man har det över bara sådär) och åka långt ut på landet. Lite molokna var vi men kalaset var trevligt.
Under kvällen ringde polisen och sa att de hade hittat bilen. På en cykelbana i Hjällbo. Och att vi kunde åka och hämta den. Perfekt tänkte vi!
Sån tur är var mamma och pappa i stan så de hämtade upp oss och skjutsade ut oss till Hjällbo. Daniel lyckades se bilen från vägen och den såg rätt oskadd ut. Yay!
Påvägen dit började vi dock ana oråd när det var sladdspår, blå färg på en betongsugga och en nermejad stolpe.
Hm.
Men där var den lilla Heppan!
Bakifrån helt ok, framifrån - inte så mycket.
Fronten var totalt intryckt, backspeglarna och växelspaken helt avbrutna, låset totalförstört.
Så himla onödigt.
Men allt var kvar i bilen - pengar, kläder, viktiga papper, vårt as-dyra cykelställ och fina solglasögon.
Alltså fine (eller egentligen inte, men mer fine) om man stjäl för pengarnas skull. Man har hungriga barn att mätta, har inte råd med kläder på kroppen, ett missbruk att finansiera eller vad det nu kan vara - men att stjäla bara för att ta sönder är fan inte ok.
Jag fattar att kidsen i Hjällbo kanske inte har det så lätt alla gånger. Ingen fritidsgård, inget sommarjobb, ingen som styr upp hemma, ingen som bryr sig.
Men att sno och ta sönder och vara en fara både för sigsjälv och andra är fasen inte ok. Och det är ju inte bara en gräns man har trampat över, att stjäla från privatpersoner och inte förstå konsekvensen av sitt handlande.
Alltså, när gick det snett?
Förstår dom vad dom gör? För någon som jobbar 100% och ibland lite till. Vi hjälper folk i utsatta situationer på våra jobb, utan att döma - utan att bry oss om bakgrund eller klasstillhörighet, kön, färg eller annat - får ut under 20 000 i månaden. Vi som amorterar, betalar tillbaka studieskulder och bistånd till fattiga människor i andra länder och bara är allmänt hederliga.
Vi får ta vår lediga tid att fixa med papper, ringa försäkringsbolag, styra om planer och tankar.
( Vi skulle ju åkt på bilsemester nästa vecka så jag fick köra mycket och förhoppningsvis vara mer körvan när kör-lärarna är tillbaka efter semestern. Tror det blir aningens svårt att lösa nu... )
Bara att lägga ner så mycket onödig kraft på något som är så totalt onödigt.
Vi kunde lagt pengarna allt kostar på så mycket mer nödvändiga saker - kanske en barnvagn? Kläder till bebisen som kommer? (Eller kläder till mig som bara växer ur allt hela tiden) En bilbarnstol? Bensin så vi kan åka och storhandla eftersom mina fogar inte riktigt gillar att cykla till mataffären, kånka på tunga korgar och sen lasta cykeln med mat för att cykla/gå hem.
Nej men jag tar gärna ett banklån för att köpa en ny bil. För en ny bil måste vi nästan ha. Särskilt om jag ska ta körkort. För jag har definitivt inte råd att köra resten på körskolan.
Åh. Att folk inte bara kan hålla reda på vad som är mitt och vad som är ditt.
Och att bara vara snälla mot varandra.
Hejdå bilen, vi ses nog aldrig mer igen.
Nja, jag har ju inget körkort som du kanske vet, sa jag. Men han hittade inte bilen. Jag var övertygad om att han var så trött att han inte kom ihåg vart han hade parkerat den, men så var inte fallet.
Det står en röd bil där våran stod, ringde han och rapporterade. Jag är helt säker.
Men helt galet! Nån hade stulit vår bil!
Och stackars Daniel fick avsluta hans dag med att ringa polisen och krångla med försäkringen.
Senare på eftermiddagen skulle vi ut till Kinna på 40-årskalas, vi fick snällt hyra en bil för nätta 1000 spänn (som om man har det över bara sådär) och åka långt ut på landet. Lite molokna var vi men kalaset var trevligt.
Under kvällen ringde polisen och sa att de hade hittat bilen. På en cykelbana i Hjällbo. Och att vi kunde åka och hämta den. Perfekt tänkte vi!
Sån tur är var mamma och pappa i stan så de hämtade upp oss och skjutsade ut oss till Hjällbo. Daniel lyckades se bilen från vägen och den såg rätt oskadd ut. Yay!
Påvägen dit började vi dock ana oråd när det var sladdspår, blå färg på en betongsugga och en nermejad stolpe.
Hm.
Men där var den lilla Heppan!
Bakifrån helt ok, framifrån - inte så mycket.
Fronten var totalt intryckt, backspeglarna och växelspaken helt avbrutna, låset totalförstört.
Så himla onödigt.
Men allt var kvar i bilen - pengar, kläder, viktiga papper, vårt as-dyra cykelställ och fina solglasögon.
Alltså fine (eller egentligen inte, men mer fine) om man stjäl för pengarnas skull. Man har hungriga barn att mätta, har inte råd med kläder på kroppen, ett missbruk att finansiera eller vad det nu kan vara - men att stjäla bara för att ta sönder är fan inte ok.
Jag fattar att kidsen i Hjällbo kanske inte har det så lätt alla gånger. Ingen fritidsgård, inget sommarjobb, ingen som styr upp hemma, ingen som bryr sig.
Men att sno och ta sönder och vara en fara både för sigsjälv och andra är fasen inte ok. Och det är ju inte bara en gräns man har trampat över, att stjäla från privatpersoner och inte förstå konsekvensen av sitt handlande.
Alltså, när gick det snett?
Förstår dom vad dom gör? För någon som jobbar 100% och ibland lite till. Vi hjälper folk i utsatta situationer på våra jobb, utan att döma - utan att bry oss om bakgrund eller klasstillhörighet, kön, färg eller annat - får ut under 20 000 i månaden. Vi som amorterar, betalar tillbaka studieskulder och bistånd till fattiga människor i andra länder och bara är allmänt hederliga.
Vi får ta vår lediga tid att fixa med papper, ringa försäkringsbolag, styra om planer och tankar.
( Vi skulle ju åkt på bilsemester nästa vecka så jag fick köra mycket och förhoppningsvis vara mer körvan när kör-lärarna är tillbaka efter semestern. Tror det blir aningens svårt att lösa nu... )
Bara att lägga ner så mycket onödig kraft på något som är så totalt onödigt.
Vi kunde lagt pengarna allt kostar på så mycket mer nödvändiga saker - kanske en barnvagn? Kläder till bebisen som kommer? (Eller kläder till mig som bara växer ur allt hela tiden) En bilbarnstol? Bensin så vi kan åka och storhandla eftersom mina fogar inte riktigt gillar att cykla till mataffären, kånka på tunga korgar och sen lasta cykeln med mat för att cykla/gå hem.
Nej men jag tar gärna ett banklån för att köpa en ny bil. För en ny bil måste vi nästan ha. Särskilt om jag ska ta körkort. För jag har definitivt inte råd att köra resten på körskolan.
Åh. Att folk inte bara kan hålla reda på vad som är mitt och vad som är ditt.
Och att bara vara snälla mot varandra.
Hejdå bilen, vi ses nog aldrig mer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar