fredag 6 november 2015

Flyktinghjälp

Igår var jag och jobbade i ett sjukvårdstält utanför migrationsverket.
Det är ju kaos i och kring hanteringen av flyktingar, det är ju inget nytt - det kan man ju läsa i tidningen varenda dag. Men när man står mitt uppe i det med gråtande barn och ungdomar så känns det liksom lite annorlunda.

Jag har legat vaken halva natten och tänkt på hur fint vi har det. Att Iris har ett eget rum och mat på bordet, en förskola att gå till och en skog att traska i utan att vara rädd för bomber, minor och krypskyttar. Det är så sjukt orättvist!
Vi tar livet så himla lätt, och tar så mycket för givet.
Det skulle ju kunna hända här.

Igår tog jag hand om studenter, lärare och läkare. Välutbildade personer som bara vill leva. Folk i min egen ålder med små sjuka barn. Någon var gravid. De hade vandrat i över en månad, burit det lilla de fick med sig i fickorna med barnen på axlarna. Blivit av med mediciner på vägen, tappat bort sin jacka. De har ingenting.
Och vissa personer vill inte hjälpa.

Vad lever vi i för värld? Varför är folk så grymma?

Inga kommentarer: