Pitepalten

Igår kväll fick jag en briljant ide, jag skulle göra palt. Fråga mig inte varför jag fick för mig att göra det nio på kvällen, mitt sömntåg går ju vid tio så man kunde ju anat att det skulle bli tajt om tid...
Men ändå. Jag har ätit palt en gång tidigare i mitt liv, det var för 6 år sen, på folkhögskolan i åre ( redan här kan man ana att det skulle gå snett eftersom det var en kock som gjorde dom) och tyckte det var helt sinnes gott.
Nu i efterhand kan man ana att det kanske mer berodde på den konstanta hungern än någit annat.
Nåväl, jag rev min potatis och hackade mitt kött och tyckte jag gjorde världen en tjänst som introducerade min kille i paltens underbara värld.
Efter ungefär en halvtimme var alla fönster i lägenheten igenimmade och jag var genomsvettig.
Vi hade inte tillräckligt stora kastruller så paltarna fastnade i botten och vattnet kokade bort för fort eller kokade över ( efter lite för ivrigt påfyllande)
Efter en timmes vånda var de äntligen klara! Jag hade pratat mig varm om hur fint det var med husmanskost under hela tiden det tog att göra dom ( typ 2 timmar) och att vi skulle göra mer husman och blablabla.

När allt kom till kritan så var det ungefär det äckligaste jag har lagat. Nästan lika äckligt som chokladpaj.