En stilstudie om hur man ska (och kanske inte ska) göra:
Ingredienser:
Koka upp till 115 grader. hur fan ska man veta när det är det?
Kan nog avslöja att det var här allt brast.
Sen smälter man choklad i en skål över vattenbad.
Om man tror att man kan provsmaka av den smälta chokladen går man bet.
Och får blåsor på tungan.
Sen klickar man ut härligheten på ett bakplåtspapper och lägger på chokladen. Då får man fina vita lite lagom krispiga mintkyssar.
Bullshit. Mina vart gula och stenhårda:
Jag deppade ihop lite och gick omkring lite hårdhänt i lägenheten med en plutig underläpp en stund innan jag tog migsjälv i kragen.
Plus att Daniel kom hem och undrade vad jag sysslade med.
Sen hjälpte han mig med nästa sats som var mer barnsäker.
Ingen kokning, inga brända fingrar.
Bara lite hederlig äggvita och florsocker. Rulla små bollar och platta ut.
Ni får receptet om ni vill testa. Dom blev goda faktiskt.
Och jag åt så mycket att jag inte kunde somna inatt. Jag är inte så bra på koncentrerat socker nuförtiden. Det är ju bra iofs, men ändå. Tog över en timme innan jag kunde somna. Sugerhigh.
Mintkyssar for dummies:
Blanda i en skål:
1 äggvita
5-6 dl florsocker
Lagom många droppar pepparmyntolja, man får smaka av. Jag hade nog 12. (Kunde haft fler om inte Daniel hade sagt stopp.)
Jag vispade äggvitan lite innan jag hällde i 4 dl socker, sen i med pepparmyntsoljan. Då löser den sig bättre. (Man lär sig från förra årets misstag)
I med resten av sockret och rör tills det blir en liten degklump som man kan ta i utan att bli kladdig om händerna.
Rulla kulor och platta till, lite lagom stora. Smält chokladen i vattenbad (Akta ångan - kommer det i chokladen blir den grynig.) ( Och akta för att slicka på skeden för den är skitvarm)
Klicka/ spritsa ut chokladen på plattorna.
Torka över natten och lägg i fin burk.
Imorse var dom såhär fina:
( Tog en bonusbild på pepparkakshuset i bakgrunden. Det var fint tills jag började äta av taket på baksidan, där ändå ingen skulle se, men nu håller det på att klappa ihop fullständigt. Rivningsobjekt.)
3 kommentarer:
Anade jag en blå skål från Taizé på bilden? Jag måste SÅ dit och köpa fler, så snart jag kan passera på killarnas :-)
Det där med temperaturerna brukar vi andra lösa med ngt som kallas termometer. Gärna billiga digitala frå Claes O. :)
Valle: Klart att det är Taizéskålen. Den köpte jag när vi var där tillsammans för 100 år sen.
Passera på killarnas minsann, har allt fixat sig på riktigt nu och du har börjat?
(YAY och HURRA isåfall)
Mats: Termometrar är för mesar :p
Men jag funderade faktiskt ett litet tag på att cykla dit, men det blev för jobbigt. Fast jag inser mer och mer att jag nog behöver skaffa en...
Skicka en kommentar