Självklart överjävligt och skitsorgligt och framförallt så otroligt orättvist, men säg när det inte är det?
Tillsammans är vi starkare. Det var fint att se alla igen, självklart hade jag velat slippa men det var väl som dom sa.
Döden är faktiskt en del av livet och det finns ingen kärlek man ska ångra, även om världen rycks bort under fötterna när den vi älskar inte finns där längre.
Det var fina ord som sas och musik som passade så jävla bra (konstigt vore det väl annars eftersom Lasse valde det själv, men ändå) glada sånger om livet och kärleken som speglade vilken glad skit han var.
Jag saknar honom.
På fikat efteråt pratade vi och skrattade och jag vände mig om för att se vart Lasse satt, men han var inte där. Och då slog det mig.
Han missar kalaset. Han kommer missa alla kalas.
Han kommer verkligen inte tillbaka.
Jag är skinnflådd under ögonen och näsan och jag vill inte gå och lägga mig.
Begravningar suger.
2 kommentarer:
Japp, tacka vet jag bröllop!
Verkligen!
Skicka en kommentar