Då såg jag ut såhär:
Dumdidum. Jag ser ut som jag har en diagnos.
Såhär fint vart huset iallafall:
Det är skönt att fått tillbaka systemkameran iallafall, kul att ta kort igen.
Dagens oviktiga inlägg.
Sorgen gör sig påtaglig då och då.
Är lite labil i humöret. Gråter en skvätt på mornarna när jag städar på jobbet och man hinner tänka. Två gånger har jag börjat lipa på cykeln men nu är det så förbannat halt ute så jag blir en trafikfara, så det har jag lagt av med.
Svårt att förklara hur det känns.
Läste min kusinbarns blogg och hon skrev såhär:
Jag försöker känna din närvaro för att kunna ta till mig sorgen,
men jag känner ingenting.
Du är verkligen borta!
Det är träffande. Och bra beskrivet.
Imorron kommer mamma och pappa hit. Det blir både skönt, kul och jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar