Queen

Åh.
Dethär är nog världens bästa låt:






Jag har så sjukt mycket minnen till den.

En varm sommarnatt. Ett midjehögt guldgult rågfält i utkanten av en liten stad. Fuktiga jeans och en besvärlig förkylning som inte ville släppa. Dimma över ängarna. Varma händer och skratt som bubblade långt inifrån bröstet.
Natt som inte tog slut. Tiden stog riktigt stilla. Jag minns det så tydligt. Det sitter som fast i hjärtat i ett litet, litet rum med fina minnen.
Det är en tid som sedan länge är borta men som jag inte kan sluta sakna. Jag saknar migsjälv som jag var då. Upptäckande, nyfiken på allt, kär i livet på ett helt annat sätt än vad jag är nu.

Jag var ung och dum och envis. Jag saknar det nu, jag har liksom blivit vuxen. Fastän jag inte vill.
Det är ansvar på ett annat sätt nu.
Jag jobbade då också, men inte på samma sätt, det var utan engagemang.
Ett jobb för att klara det riktiga livet, det på sidan om. Då när man var nån.

Nu är man nån definierad utifrån vad man jobbar med. Det är helt tvärt om mot då.
Och jag saknar dendär definierade känslan av frihet.
Den sprudlande känslan i bröstet av att bli berörd och beröra livet.

Kanske handlar det om att livet är pissigt just nu och dom jag älskar mest och vill prata med är för långt bort.
Jag vet inte.

Men just idag var livet bättre förr.