Jag är 26 år. Född i Göteborg men flyttade härifrån när jag var ett år då min pappa kom in på läkarutbildningen i Uppsala. Bodde där tills jag var 4. Har ett av mina första minnen från tvättstugan i Uppsala. Jag och min storebror vill gå ut och gunga, det fanns en gungställning mittemot tvättstugan.
Men vi var sjuka jämt, tålde ingenting och ute på lekplatsen var en pojke som hade kikhosta (om jag minns rätt) så vi fick stanna inne.
Efter några år flyttade vi till Linköping för pappas utbildning avslutades där. Jag minns tågresan, jag hade fått en liten sälmjukisdjur av farmor. Allt var spännande.
Vi flyttade till Vidingsjö och tuvgatan. Jag träffade Josefine, Emily och Sofie. De blev mina bästa vänner. Förutom min dagisfröken Birgitta Rosenlund då. Hon var den enda som fick mig att sluta gråta på dagis. (oftast fick min storebror hjälpa till med tröstandet för vi gick på kombinerat dagis/frititds) När jag nästan var 6 år kom min lillebror till världen.
Det var första gången som jag och min storebror bråkade.
Jag var pojkflicka som spelade fotboll och klättrade i träd.
Jag var med i scouterna hela min uppväxt. Det var nog någon slags räddning när man ser tillbaka på det i efterhand. De flesta verkar haft en riktigt jobbig uppväxt - särskilt högstadietiden. Jag ska väl inte påstå att det var en dans på rosor, men jag har nog aldrig riktigt tvivlat på migsjälv.
Jag fann de finaste vännerna i världen genom scouterna. Vi var ute varenda helg och gjorde grejer. Var vi inte i Småland var vi i Finspång. Jag fick självförtroende och självkännedom. Testade gränser. Utvecklades på ett tryggt sätt.
När jag var yngre var jag engagerad i allt - hann med allt. Nu i efterhand fattar jag inte hur det gick till. Jag gick i orientering, scouter, fotboll och innebandy förstås. Den hängde med lång tid. Ända tills jag bröt nyckelbenet så dåligt att det aldrig riktigt blev bra. Jag satt i styrelsen för scouterna och för KFUMs ungdomsråd. Jag gick på gymnastik och var med i ett projekt om SISU och unga tjejer. Sedan blev jag ungdomsledare, kolloledare och scoutledare.
Hur i hela världen hann man allt och fick bra betyg?
Den duktiga flickan hade gjort entré.
På gymnasiet blev det lugnare med allt. Jag fick nytt umgänge och började festa mer. En av mina bästa vänner blev ihop med min gamla pojkvän och jag blev utfryst av mina dåvarande vänner.
Efter mycket vånda blev jag och min vän sams och det är verkligen ingenting jag ångrar idag. Det gänget som frös ut mig är (vad jag kan se) fortfarande rätt osäkra i livet.
Efter gymnasiet flyttade jag ihop med fina vänner i Göteborg. Vi skulle egentligen till Oslo, men kom bara halvvägs.
Det var trevligt ett tag, men sen mest slitsamt. Efter ett år kom jag in på en folkhögskola som låg på en bergssluttning med utsikt över inlandsälven. Fjället var bara ett stenkast bort. Det var mitt finaste år i livet.
Många av de jag lärde känna där är fortfarande nära vänner.
Efter fjällutbildningen flyttade jag till Skövde och blev sjuksköterska. Många omtentor och fester senare träffade jag den bästa killen i världen.
Jag åkte till Indien i tre månader och jobbade tillsammans med Sara och Camilla på en vårdcentral och en mobil klinik som inriktade sig på de som var för fattiga för att söka "riktig" sjukvård.
Vi vaccinerade barn och mammor, mätte vägde och fasade över hur undernärda alla var.
Vissa barn som föddes och var fullgångna vägde knappt 1 kilo.
Jag och Daniel flyttade ihop i min lilla etta och trivdes förträffligt. Jag blev klar och fick jobb - först på en kirurgavdelning med cancerpatienter som var så himla ledsam att jag ibland grät när jag cyklade hem. Sen fick jag världens bästa jobb på akuten. Där nästan alla som jobbade var kompisar, man kom in i gänget så himla snabbt och vi hittade jämt på grejer. Vi klarade allt tillsammans. Men ingenting varar för evigt.
Efter ett halvår var Daniel klar i skolan och vi flyttade till Göteborg.
Köpte en lägenhet som renoverades och vi fick jobb båda två.
Här är vi nu.
Jag jobbar på transplantationscentrum och är så himla nöjd och stolt över mitt jobb. Jag älskar att jobba med människor och jag tror/vet att jag är riktigt bra på det. Jag lär mig något nytt varje dag och utvecklas hela tiden. Och några av jobbarkompsarna har blivit riktigt fina vänner. Jag älskar att jobba med folk i min egen åkder. Och framförallt unga patienter.
Jag tycker om äventyrssporter. Vandrar helst, men gärna skidor eller snowboard. Har ett fallskärmshopp att se fram emot. Har slagit mig sönder och samman på mountainbiken och i forskajaken.
Älskar att resa. Att se nya horisonter, uppleva nya kulturer.
Ser fram mot sommaren som vanligt, iår bjuder den nog på paddling i Norge istället för den sedvanliga vandringen. Sen är viljan mycket större än vad som är bra. Drömmer mycket om äventyr men kommer bara ut en bråkdel av alla gånger. Men drömmar är viktiga, utan drömmar kommer man ingenstans.
Det var nog om mig, hur jag är.
Här är jag nu. Hejhej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar