På bättringsvägen

Jag är äntligen lite friskare. Hostan är kvar, hesheten likaså men jag har ingen feber och har inte behövt ta nån medicin på ett par dagar.
Tur är väl det för när jag var hos barnmorskan häromdagen så förfärades hon av dels hur jag lät ( såklart, jag låter ta mig tusan inte klok) men också hur jag såg ut.

Jag skulle gissa på att jag inte riktigt fixar doserna av Cocillana Etyfin som jag blev ordinerad. Utslag över nästan större delen av kroppen som kliar så jag blir tokig. Hon ville att jag skulle ta mig till vårdcentralen omedelbums men alltså, jag vet ju vad de kommer säga.
Avvakta, sluta med Cocillana och kom tillbaka om det inte är bättre. Så jag väntade lite och det är faktiskt bättre. Lite klåda då och då men inte alls sånna utslag. Hurra!
Och jag hostar inte ihjäl mig heller - winwin!

Som vanligt blir jag hemskt rastlös när jag piggnar till efter en sjuka. Jag vill städa, röja, åka till tippen, möblera om, träffa folk, gå på stan osvosv. 

Denhär gången har jag försökt hålla mig i skinnet lite och nöjt mig med att måla om en kista och åka på lugna utflykter. 

Idag for vi till Horsikan och åt bulle och tittade på änder innan Daniel och Iris hängde på lekplatsen och jag fick måla ifred. Himla skönt! 

Känns som om våren är på gång på riktigt nu.

Är dock stressad inför bebisens ankomst, det känns som om jag har blivit snuvad på två veckors förberedelser ( Vilket jag iofs blivit med vab, föräldrar på besök och sjuka) så nu vill jag ta igen allt - helst igår.

Ikväll ska jag skriva en to-do-list så vi har nåt att bocka av. 

Inte långt kvar nu, får se om jag lyckas hosta ut mini i förtid eller om det blir som sist - att jag gjorde vad som helst för att de skulle sätta igång....