Långsamma dar.

Allt går i ultrarapid. Jag väntar på telefonsamtalet.
Det som säger att jag inte längre har någon farfar.
Under tiden är jag lättirriterad, ledsen och skäller på folk som inte borde få skäll (eller alltså jag gör som vanligt, skäller på dom inombords och sen ler jag lite forcerat och säger nåt kort)

Nu borde jag gå och lägga mig. Ännu en morgon på jobbet imorgon. Ännu en väckarklocksmorgon 05.15.
En numera kall cykeltur till jobbet, försöka att inte halka, gnugga liv i vita tår och fingrar. Platta luggen, dricka en halv kopp beskt kaffe och stressa runt med dropp och morfinsprutor.
Alltså jag gillar mitt jobb, verkligen. Jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle få göra som sjuksköterska, räddar faktiskt liv ibland, stöttar dom som behöver. Bygger broar. Nästlar ihop nätet.
Men. Jag längtar efter ledigt. 2 månader sa jag och Sara i läkemedelsrummet idag. Det vore perfekt.
2 månader och vandring i Nepal.
Det är vad vi planerar för jag och killen som ligger och mekar med sin symaskin på golvet.
Vi får väl se vad framtiden bjur på men man kan ju alltid drömma.

På torsdag är det fest. Det ska bli gott att få dricka bärs och bry sig om lite ytligare saker.