Jag har svettats hela natten. Har vart så till och från nu rätt länge.
Vaknar genomsvettig, dyblöt alltså. Lite som om man har sprungit maraton. Tar av täcket och börjar givetvis frysa pronto. På med täcket. Svettig. Av. Kall. På. Svett.
Ja, ni hänger nog med.
Googlar man nattliga svettningar kan man ha hodgins lymfom (cancer), MS (muskelsjukdom som bryter mer kroppen), gå igenom klimakteriet eller ha rubbningar i hormonerna på ett eller annat sätt. Och massamassa annat.
Muntert.
Det gör en ju lugnare liksom.
Imorse hade jag lite små ångest av alla de slag. Jag har blivit tjock igen (eller inte tjocktjock, men ett par kilo), allt hemma ligger hela tiden och gnager, jobbet är jobbigt, jag har inte fått nåt vikariat än och Daniels klasskompis ( nyutexad) valsade in och fick det före oss andra timvikarier. Schysst personalpolitik liksom.
Ja, massa annat också som man får ångest av iallafall. Men störst av allt är ändå göteborgsvarvetångesten som gör sig påmind varje vår.
Imorse slog den ut i full blom.
Och iår är det värre än nånsin. Jag har sprungit en gång hittills. EN GÅNG!
Så jag tog för en gångs skull tag i saken och sprang.
Och herregud va jobbigt!
Men jag kom hem tillslut och nu ska jag snart till jobbet.
Seg i benen, men känns ok ändå.
Och visst hinner man få liiite kondition på 6 veckor?
(Jag vet att det kommer gå skit, men jag försöker peppa.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar