Hejdå Pär

Igår tidigt på morgonen gick tåget mot linköping.
Karolanna och Esther hämtade upp mig i vidingsjö och vi begav oss till Mjölby för Pärs begravning
Jag var uppklädd till tänderna i scoutskjorta, halsduk och EB-bälte. Konstig känsla i kroppen. Väl på plats började vi väl inse hur mycket folk det skulle komma, det var folk överallt. Kostymer, scoutskjortor, nitar, rosa hår, randiga tröjor....folk av alla sorter. Det var så typiskt Pär. Alla älskade honom och han älskade alla. Oavsett hur man såg ut.

Det var en riktigt fin begravning. Lång. Inte för att det märktes, jag hade fullt upp med att inte kräkas av sorg. Fyfan. Det är så sjukt. Han är verkligen borta. Och han kommer inte komma tillbaka. Det slår en emellanåt. Och det knyter sig i magen.
Att ta ett sista farväl. Det är så sjukt. Han borde fått leva tills han blev gammal, vi borde fått sett honom gifta sig och skaffa barn.
Jag hade velat se det där jävla pillemariska leendet igen och sett blinkningen med ögat. Jag ville smälta i hans närvaro igen.
Men det går ju inte.
Och det är så sjukt.

Jag kunde inte sova inatt. Tankarna surrade i huvudet. Vred mig i sängen i flera timmar innan jag gav upp och tände lampan, lyssnade på musik och läste några timmar.
Allting revs upp igen.
Idag ser jag inte klok ut. Ögonen är svullna och ögonlocken svider. Trots att jag har vart ute och gått i kylan.

Kalle berättade att han och Pär nyss hade pratat om att dra ihop hela gamla gänget snart igen. Alla var där igår, men det var ju inte riktigt som det var tänkt. Fan vad han ställde till det. Jävla Pär.
Men det var fint att träffa alla gamla. Dela sorg och glädje. Få skratta mitt i eländet. Precis som Pär hade velat ha det, som Peter sa. Och det är väl sant.
Vi lovade varandra att ses i jul. Men det känns så sjukt. Att säga "vi ses". Det sa jag till Pär sist med. Och man vet ju aldrig. Men så kan man ju inte tänka hela tiden, man blir ju knäpp.
Men gud, jag saknar honom.

Snart ska jag ta mitt pick och pack och åka till Karolanna i Kalmar. Det blir bra.