tisdag 26 februari 2013

Sandsjöbacka naturreservat

Igår var jag och Daniel lediga, det var sol och nån plusgrad. Jag hade världens vårspritter i kroppen och var tvungen att ta mig ut i naturen. Och jag är så glad för att Daniel är med på alla (nåja, nästan) upptåg för då har jag en partner in crime.
Jag packade väskan med stormkök, lite baka-bröd-grejer, soppa, en extra tröja och ett liggunderlag och sen tog vi bilen söderut till Sandsjöbacka.
Daniel har vart där och cyklat en del men jag har inte kommit dit än, gissningsvis för att jag inte har körkort.

Vi skulle " gå en sväng " som det heter. Alltså; jag vill gå långt och fort och Daniel vill hasa en lite lagom lång sträcka och titta på nån spännande fågel eller så. (Det är väl där vi är mest olika i naturen - jag älgar på utan minsta tanke på svaga isar eller vägval. Han är noggrann och eftertänksam. Och tur är väl det).
Vi hade såklart ingen karta eller kompass. För det kan väl inte vara så svårt att hitta?
Mja. Lite fel gick vi allt, lite markeringar som var borta här och var och vi fick mycket arga blickar och gester av en man när vi kravlade oss igenom en hage som vi nog inte alls skulle vara i. Men tillslut kom vi fram på rundan vi skulle gå.
Det var lite smått isigt:


Efter ett par kilometers halkande och klättrande hade vi kommit ur skogen och upp på ett berg. Där hade vi utsikt över ljunghedarna. Det hade börjat suga rejält i lunchtarmen så vi letade upp lite sol, barmark och lä för att göra slag i matplanerna.
I solen var det så varmt att man inte behövde jacka, vantar eller ens mössa. Nu kommer den snart, våren!
Daniel bossade hur som helst över soppan och jag gjorde scones. Så himla fint när det är kallt - man kan ta med margarin och sånt utan att det blir rinnigt och kladdigt. Går att baka typ vad som helst.
Jag brukar blanda allt torrt hemma (och byta ut mjölk mot mjölkpulver) och sen ha med olja/smör eller vad det nu kan vara på sidan om, sen rör man bara ihop det ute och vips! Så sitter man där med ett nybakt bröd i handen.
Kan vara något av det lyxigaste jag vet.



Det kanske inte ser så mycket ut för världen, men gott är det!


 
Mätta och nöjda halkade vi vidare runt Sandsjön och konstaterade att det var rätt långt, lite svårhittat, mycket isigt men hemskt tjusigt. Hit vill jag verkligen åka tillbaka när det har tinat och torkat upp lite.
8 km senare var vi framme vid bilen igen och for hem till en varm lägenhet. Himla fin dag alltså!
 
 

onsdag 20 februari 2013

en lugn helg och en fartfylld tisdag

I helgen fyllde Daniel år, han önskade sig en lugn födelsedag och det fick han. Först masade vi oss upp tidigt på morgonen och fixade oss iordning för lite hotellfrukost. Jag var glad, pepp och trött ( hade vart på galej hos Malin kvällen innan och spelat galenpanna till 1 på natten innan.) men maten var god och frukost är ju den bästa måltiden.


Sen gick vi till Universeum. Där finns massa saker. Hajar tillexempel.


I den sydamerikanska regnskogen finns det fåglar. Och jag fick såklart en fågelbaj i håret. Halvskoj. Daniel fick hämta papper och jag fick lite handsprit att gnussa in i håret.
Fräsch.


Men så fanns det ju fantastiska fjärilar också. Precis sånna som i regnskogen vi nyss var i. Man kan stå i timmar där och bara titta och hitta nya saker. Apor, grodor, fjärilar och inte minst fåglar.
När vi var nöjda ( jag nöjde mig visserligen lite snabbare och satt i en hemskt skön plyschfotölj i någon timme när Daniel kollade på vetenskapliga saker) for vi hem och lagade finmat.
Snippsnappsnut så var den födelsedagen slut.


Igår for jag hem till denhär söta saken. Som jag har saknat henne!
Hon borde sannerligen vara en större del av mitt liv.


Vi lagade vegetarisk lasagne och dränkte våra sorger i öl. Det var en galet god lasagne, den måste jag verkligen göra igen!
Till efterätt bjöd Sara på vit chokladmousse med hallon. Problemet var bara att hon hade köpt fel choklad så den blev inte vit. Men vad gör det? Choklad-chokladmousse alltså. Kanske mycket godare än originalet, vem vet?
Plötsligt hade det gått 6 timmar och jag fick bråttom hem för det var mitt i natten.
En hemskt fin tisdagskväll hur som helst. Hon är allt bra dendär Sara, hon vägde upp en hemskt dålig dag till en väldigt fin en. Det tackar man för.
Jag hade ju haft vissa problem på jobbet och när jag åkte hem var jag så trött att jag inte riktigt visste vad jag sysslade med. Jag försökte nämligen spänna cykelhjälmen hårdare runt huvudet. Dock visade det sig efter ett tag att jag inte ens hade nån cykelhjälm på mig utan jag satt på spårvagnen.
Där ser man.
Tröttma.

söndag 10 februari 2013

Morgonbitterhet

Jag är tillbaka i vardagen, jobbar helg och så. Inget fel på det egentligen men när jag cyklade hem igår hade det snöat hela eftermiddagen och kvällen och eftersom vi bor i Göteborg var det ingen som kom på att man kunde plogat. Däremot var det saltat.
Salt+ingen plog = modd. Och modd betyder tungt och jävligt svårcyklat.
Jag höll på att trilla fyra gånger och var svinsur på min cykel som hade fryst fast på näst högsta växeln.
Nu åker jag alltså spårvagn. Det är jag och fyllona.

Och gissa. Det är plogat och sandat.

onsdag 6 februari 2013

Inkaleden dag 4.

Som sagt. Vi blev väckta straxt innan tre. Upp och äta ett par mackor, packa ryggan och vingla ner till en checkpoint som låg på vägen till Machu Pichu. Vi hade totalt missuppfattat vart den låg och det var kanske 5 minuters promenad från tälten. Poängen med att gå upp så jäkla tidigt var att komma först till Solporten, där man ser Machu Pichu för första gången.
Det var bara det att vi inte kom iväg så fort som Diego ville och därför fick vi sitta och vänta vid checkpointen en timme. Och det var precis så mycket folk att vi inte fick plats på bänken under tak utan fick sitta i leran och vänta.
Det regnar ju iallafall inte var det nån som sa.
När, för det var uppehåll tills sekunden innan vi började gå. Kul.
Mellan regnskurarna klarnade det upp och då kunde man skymta en fantastisk utsikt.

Hello ponchoman!


Här och var gick vi förbi landslides ( vilket jag har sjukt stor respekt för efter vandringen till Everest ) Men de var inte nya och Diego tröstade oss med att de oftast blir under regnperioden. Tur att det inte är regnperiod nu då, sa jag.
Då låtsades han som om han inte hörde.
En trygg turist är en glad turist...


Där på andra sidan bergsryggen ligger solporten. Det hade slutat regna här och vi var grymt peppade på att komma över och bara se den förlorade staden!
När vi klättrade över kammen såg vi dimma. DIMMA!
Doh!


Men Diego förutspådde bättre väder och vi gick ner en bit. Och poff! så försvann dimman och långt där nere kan man skymta staden. Vi hoppade. Man ser lite av Machu Pichu till höger om mig.


 
Rita hoppade inte riktigt så synkat som jag tog kort. Inte på ett enda jag har är hon i luften. Men hon var glad ändå.


Uffe hoppade lite högre men han skymmer nästan hela stan. Vi gav upp och gick ner istället.
Nämen ser man på!
Staden kom fram pö om pö. Diego lovade oss fint väder fram till tio och visst hade han rätt. Helt galet. Men så hade han ju varit där nästan tusen gånger också. Då kan man ju kräva lite korrekt info.

Magiska moln.


Här är ett litet bygge. En stor sten och massa småsten och en uthuggen grotta ( däri var det en gravkammare med två nisher för mumier. Huu)





Nån gjorde sitt jobb ordentligt. Man fick inte ens in ett grässtrå mellan stenarna. Och det var helt sjukt rakt! De som gjorde dehär jobbet borde komma och fixa våra lister till lägenheten!




Terasser och trappor var det gott om. Och lamor, överallt.

När vi hade varit uppe i Machu Pichu ett par timmar var vi så hungriga, trötta och skakiga i benen att vi åkte ner till byn, Aguas Calientes där vi åt pizza (killarna) och lama (tjejerna) och drack incacola som om det inte fanns någon morgondag.
Ungefär när vi hade kommit in under taket började det regna. Dendär Diego alltså.


Mätta och nöjda gav vi oss av upp i bergen igen, där skulle det finnas varma källor! Jag och Daniel hade ju fortfarande inte duschat så vi var hemskt peppade.


Och skönt var det. Det var så varmt och gott i vattnet att hälften av solbrännan föll av ( eller var det bara smuts?) Hälften av mina fötter försvann också. Och benen blev bra. Konstigt. Man kunde ju ha trott att det skulle bli världens infektioner? Eller så var det så mycket svavel i vattnet så allt dog. Så måste det ha varit.


Två glada jäntor som inte längre bryr sig om att det regnar! Lite vemodiga och äggdoftande sa vi hejdå till Rita och Allison ( som fortsätter sin semester i4 veckor till) för att ta oss till tågstationen och vidare mot Cusco igen. Tåget i sig var ju festligt förresten. Det gick i 30 km/h men var skitfint! Tågvärdarna gick runt och bjöd på snacks, sålde lite souvenirer och spelade musik. Och tåget hade takfönster! SJ kan slå sig i väggen.


Hejdå bergen! Tack för en hemskt fin och jobbig vandring!

Inkaleden dag 3

Dag tre regnade det. Mycket. Våra ponchos läckte igenom efter ungefär en kvart. Det var också ungefär så lång tid det tog att gå ifrån resten av gruppen också. Allison hade ont i knät efter alla trappor och Rita tyckte att det var lite motigt hon med. Så vi traskade på.




Diego hade ju fortsatt lova att det skulle bli värre sen och visst hade han rätt igen. Det blev brantare och brantare.
Här tar vi oss ner för vandringens andra pass, lägre än Dead Womans Pass men ändå högt och lite jobbigt. Denna dagen gick vi över två pass bara för att vara närmre Machu Pichu när vi vaknade och inte få fem timmars vandring dit på morgonen.


Efter ett tag slutade det nästan regna. Då vart livet lite roligare och mycket spexigare.
 
När vi precis skulle ta av oss regnutstyrseln kom en störtskur. Lite samtidigt som denhär trappan. Den var nog den värsta. Smal som tusan, inget att hålla sig i och b.r.a.n.t.
Den ledde upp till ett gammalt och förfallet utkikstorn. Därifrån kunde man se ungefär hur långt som helst. Vi satt och spanade efter vårt gäng och åt snacks samtidigt som vi försökte torka.
Det gick rätt bra tillslut.


När vi pausade för lunch kom det några lamor förbi och gullade sig.
Jag var rädd att bli spottad på för Rita hade fått en loska på linsen när hon försökte fota en.
Efter lunchen kom solen ungefär samtidigt som vi tog oss ner genom något som kallades moln-skog som var ungefär som regnskog. Kollibrierna började dyka upp igen och vi gjorde fåfänga försök att ta kort.


Efter ett par timmar gick vi genom inka-grottor. De hade liksom karvat sig igenom klippan. Alltså, det finns ju ingen som kan beskylla dem för att vara lata iallafall.
Totalt släta väggar. Hur lång tid tog inte det att putsa?


Sista passet för vandringen. Vädret klarnade, vi brände oss lite och tog mycket kort.


Sen gick vi lite mer i trappor.


Så kom vi till nattens lägerplats, straxt neranför Wayllabambas ruiner. Vi gick i lite fler trappor och blev jagade av blinningar som misstog oss för lamor.
Här fanns det duschar för de modiga ( alltså Uffe, Allison och Rita) med vatten från bäcken. Jag och Daniel föredrog att vara smutsiga. Eller alltså smutsiga och smutsiga. Det hade ju trotsallt regnat på oss under dagen.



I sista-kvällen-med-gänget-present fick vi popcorn!

Jag var i himlen.

 
Vi fick snällt gå och lägga oss tidigt denhär kvällen eftersom vi skulle gå upp klockan 3 för att traska de sista timmarna till Machu Pichu. Det var lite svår för vi var hemskt uppspelta, dels för att vi hade hittat varm choklad att dricka och blev helt sockerhöga och dels för att Allisons ficklampa hade ett discomode så den blinkade i alla möjliga färger så man bara inte kunde låta bli att dansa.
Och när vi väl hade fjantat oss klart hittade vi en firefly som vi försökte provocera till att ha disco för oss. Det gick sådär.
Jag fick inget kvällste för kökspojken hade slängt mina svart-mans-kulor. Hostade och hackade men det var ju inte så många timmar ändå, vi skulle ju snart upp.
Benen domnade bort under kvällen och jag fick för mig att det inte alls var myggbett utan ormbett och att jag skulle få amputera benen. Dramaqueen.
Smorde med lite antibiotikasalva från Ecuador och bedövningssalva från Sverige och var faktiskt lite bättre på morgonen. (jag är helt multiresistent mot allt nu)

Inkaleden dag 2

Dag 2 vaknade vi tidigt av att kockens hjälpreda krafsade på tältet och erbjöd lite coca-te. Klockan var straxt innan 6 och vi var väl inte riktigt pigga på att komma ut ur de varma (men ack så dunläckande) sovsäckarna. Daniel hade sovit gott men jag frös som vanligt innan termostaten vred över åt andra hållet och jag vaknade helt genomsvettig.
Konstigt nog fanns det lite mygg i Anderna också och jag hade den stora lyckan av att spä på antal myggbett på benen. Och jag hade fått nån märklig reaktion under natten så jag vaknade med två stockar till anklar.
Nåväl. Upp kom vi, bärarna packade snabbt ihop tälten och försvann innan vi hade hunnit svälja sista mackan. Jag hade inte vart på toa på 4-5 dagar eftersom jag i någon slags panik för att bli magsjuk under dykningen på Galapagos hade tagit 2 Dimor ( när ska man lära sig?) men kunde äntligen prestera. Var tvungen att föreviga toan på bild. Eller hålet i golvet bakom dörren som inte gick att stänga.


Sen började vi gå. Och visst gick det mer uppför idag. Efter ungefär trejde steget kändes det tungt. Men Diego bara log och sa det blir värre senare. Tack för uppmuntran.
Här blir vi omsprungna av e liten dam på 1,50 cm. Vi undrade vad hon hade så bråttom till så tidigt på morgonen och det visade sig att hon bara hade bråttom längre upp i backen. För där satt hon glatt nån timme senare och sålde vatten, läsk, toapapper och choklad till trötta pausare som vi.
Lukrativ verksamhet.


På vägen upp till vandringens första pass fanns mängder med roliga växter och djur. Här är nån helkonstig snabelblomma. Brevid denna såg jag mitt livs första kollibri men de är så satans snabba så jag hann inte ta kort på en enda. Den var liten och grön iallafall.

 
Vegetationen gick från djungel-regnskog till kalfjäll. Här är regnskog, liten fors och stigen:
 

Passet iaf. Det var över 1000 meters stigning dit. Herre min Je! Det var inte lätt. Uppuppupp. Jag har inte ett enda kort på vägen upp för det var så jobbigt att det inte fanns en tanke på att fota. All energi gick åt att sätta den ena foten efter den andra, klättra lite högre, ett trappsteg till.
Här är en bild från en paus innan sista stigningen, det syns inte så väl men leden som vi gick på går ganska långt ner på berget och ända ner i dalen (där vi sov)




Sen kom vi upp på toppen av Dead Womans Pass. Vi var glada och stolta. Jag och Uffe tog hoppbilder men vi blev så yra och flåsiga att vi var tvungna att sätta oss ner.
4200 meter över havet. Det tar lite på kroppen.
Däruppe var det dimmigt, molnen gick kring fötterna och det blev kallt som tusan. Mössa, vantar och alla varma kläder åkte på och sen bar det av nerför.

Snart vart det fint väder igen och varmt som tusan. Allt åkte av, ända ner till linne och shorts.
Vattnet var nästan slut och magarna kurrade så det mullrade mellan bergen.
Av nån okänd anledning fick vi inte lunch förrän vi var framme vid kvällens camp. Rita och Allison hade det kämpigt i backarna och kom fram vid halv tre snåret. Och frukost åt vi klockan sex.
Inte jätteglada miner i Petri-delen av sällskapet. Tur att vi hade lite choklad och sånt att mätta ledsna magar med.


Medan vi väntade kom regnet. Det är ju trotsallt regnperiod nu så vi hade haft galen tur med vädret dittills. Iochmed regnet blev det kallt. Tröjor, mössor och jackor åkte på. Och Daniel frös i tältet. Det enda som var varmt att värma sig på var hans sönderbrända öron, därav bilden:


Det var hemskt fint att tälta iallafall, även om allt var kallt och fuktigt. (Och ni som känner mig vet vad jag tycker när det är kallt och blött. Not so fun.)
Vi bodde hur som haver i en jättevacker dalgång. En jättevacker dalgång med världens köldras. Men kunde riktigt se kylan trilla ner. Men på kvällen när det hade slutat regna stog vi ute och tittade på stjärnorna och pekade på stjärnbilder som var uppochner gjorde det inget.
Rita spanade förgäves efter fallande stjärnor och Allison var överlycklig varje gång hon såg en satellit (eftersom hon trodde det var stjärnfall) och vi hade en fantastiskt fin kväll.




Just ja! Jag hade lyckats bli riktigt sjuk under natten och dagen. Hostade tills kräkreflexen löstes ut, hade nog lite feber och var galet snorig.
Diego sa you got bronchitus. You can die. But I´ll fix.
Sen kom han tillbaka med en växt som hette nåt i stil med " den svarta mannens kulor" på spanska. Alla tyckte att det var hysteriskt roligt förutom jag som var tvungen att dricka den.
MEN. Den funkade ta mig tusan. (antagligen ihop med antibiotikan som jag hade börjat ta både pga hostan och mina väldigt svullna myggbettsanklar) och jag kunde äntligen sova en hel natt.
Så han plockade glatt en då och då och gav till kökspojkarna som gjorde äckligt te som jag försökte dricka upp i ett svep. Snäll karl detdär.

Inkaleden dag 1.

Nu har vi varit hemma ett par dagar och försökt jetlagga tillbaka och jag har alldeles glömt bort/inte orkat skriva om vandringen.
Den var så fantastisk så den förtjänar att berättas ordentligt. Och nu har jag vilat klart så nu får ni en liten redogörelse:

Vi började ju med att lämna den svenska gruppen som vi hade hängt med på Galapagos och i Amazonas för att flyga till Peru.
Efter mycket om och men var vi äntligen framme och höjdsjukan kom som ett brev på posten. Quito är en av världens högst belägna städer så det är väl inte så konstigt men vi vart flåsiga och trötta bara av att gå på toa.
Vi hasade runt lite på stan innan vi gav upp för sängen.
Det fanns en och annan pryl att köpa.



Daniel var väldigt glad att slippa äta banan.
(den kom i alla former i Ecuador; färsk, inlagd, banansoppa, bananpommes, banankaka, istället för potatis, chips - you name it.)


Sen när det blev måndag och jag fortfarande var höjdsjuk (jag är en mes) så tog vi en liten buss 3 timmar bort för att äntligen starta vandringen. Med oss på leden hade vi Allison (USA) och Rita (Libanon) och Diego (Peru) som var vår guide.
Det var varmt och gott och vi kunde promenera i shorts och linne. Uffe brände sina armar rätt rejält redan efter halva dagen, solen tar visst lite mer på den höga höjden...
Vi bar typ 5-6 kg eftersom vi var tvungna att bära med oss vatten eftersom man inte kan dricka det ur bäckarna. Bärarna bar mat, tält och lite prylar.


Vi kom snabbt upp en bit på bergssidan och det vart genast en fantastisk utsikt.



Floden som tillslut rinner ut i amazonasfloden och ut i Brasilien, den ringlar sig genom hela sacred valley på sin väg mot havet.



Vi kom fram på eftermiddagen till redan färdiguppslagna tält ( konstigt) och färdiguppblåsta liggunderlag ( ännu konstigare) och hade ett par timmars ledig tid på oss innan middagen. Vi passade på att klättra upp till en ruin för att titta på utsikten.
Väl där hittade vi en get och massa hönor och sedan även en fotbollsmatch!
Inte illa att spela på 3500 meters höjd. Kan meddela att vi inte ville vara med. Räckte med att heja lite...

 
Sen gick vi hem innan det blev helt mörkt, det skymmer snabbt!
Första dagen var egentligen bara en halvdag och en enda jobbig backe. Diego tyckte att det var bra att ha den backen där för då kunde han se vad han hade att jobba med. Men så fick han för sig att det inte var några som helst problem för oss svenskar eftersom vi hade varit uppepå Everest. Det gick inte att får ur honom det - hur många gånger vi än förklarade att det bara var till botten av Everest och att det var över ett år sedan.  Herregud sa han bara - dethär kommer vara a piece of cace för er. Plus att det finns trappor.
Hmpf. Vi sov rätt gott i tron på att det inte skulle bli så hemskt farligt dag två heller.